och om det vore sant . . .

 

Utdrag ur

och om det vore sant...

 

 

 

 

 

 

Johnny Grimståhl


 

Kapitel 11

Nina Stabbendorf var en yppig kvinna i sina bästa å. De hälsade och han blev omgående ombedd att ta av sig skorna och lägga sig på behandlingsbänken.
Nina började med att hålla sina händer över hans ansikte. Erik misstänkte att hon var initierad i reiki, att döma av hettan som strålade ut från hennes handflator. Efter en stund var tydligen "uppvärmningen" klar och Nina tog fram en pendel i form av en vacker kristall, fäst vid en tunn kedja.
- Håll blicken på pendeln, slappna av och andas djupt med magen, instruerade hon. Känn hur kroppen blir tyngre och tyngre, en behaglig värme börjar sprida sig i hela din kropp.
- Gå nu bakåt i tiden, till den tid då du var en liten pojke. Bra, fortsätt bakåt i tiden, gå tillbaks till ett tidigare liv, ett liv som var viktigt för dig, som har betytt mycket för din utveckling.
Erik kände som om han flöt, omgiven av ett vitt ljus. Nina märkte hur snabbt han kom in i det hypnotiska tillstånd som hon försökte framkalla och manade honom vidare.
- Du har nu fått kontakt med ett av de liv som betytt mycket för dig. Försök se dig själv som du var i det livet, hur du var klädd, om du var man eller kvinna.
- Jag ser en man i rustning, han står här i rummet - är det möjligt?
- Ja, om du har manat fram honom tillräckligt starkt så är det möjligt. Fortsätt, beskriv hur han ser ut! Vad är det för rustning han har på sig?   
- Jag kan inte se honom så tydligt, det är som om han stod i nån slags skugga. Nu ser jag! Han ser ut som en sån där mongol, som Djingis Khan ungefär. Nu försvann han in i skuggan igen!
- Be mongolknekten komma fram ur skuggorna och inte vara rädd för oss så vi får ta oss en titt på honom, sa Nina kaxigt.
Med två raska steg närmade sig figuren Nina bakifrån, drog svärdet, höjde det i en rörelse och högg blixtsnabbt av henne huvudet! Benen vek sig, kroppen föll ihop som en trasdocka och blodet sprutade ur halsen i en tjock stråle. Huvudet rullade iväg på golvet för att stanna upp nedanför behandlingsbänken.
Erik öppnade ögonen och sa: - Nina, han högg just av dig huvudet!
Nina bleknade och svalde några gånger.
- Jag tror att han inte gillade din bristande respekt och att du kallade honom knekt. Prova med att kalla honom herr general istället, det tror jag han skulle uppskatta.
Erik slöt ögonen. Figuren stod kvar på samma ställe, snett bakom Nina, som nu åter hade huvudet på plats. Erik betraktade honom fascinerad. Det var en kort man, men han utstrålade både fysisk och psykisk kraft, det stod en aura av självsäkerhet och överlägsenhet kring honom. Huvudet var rakat sånär som på en hårpiska baktill. Det var tydligt att han var klädd och rustad för strid; han bar en slags brynja, mycket läder, svärd, dolk och en stridsklubba instucken i det utsmyckade bältet. Åldern var svårbestämbar, han kunde vara allt mellan fyrtio och femtio. Mustaschen framhävde mer än dolde munnens arroganta krökning och de sneda ögonen förstärkte intrycket av en stolt och skoningslös man. En stöddig jävel, tänkte Erik.
Som om han läst Eriks tankar förvreds munnen i ett hånflin. Han verkade inte ha mycket till övers för denna senare inkarnation från hans förflutna som låg på bänken framför honom.
Erik hörde Nina i spak ton fråga om generalen kunde tänka sig att de fortsatte. Jo, det kunde tydligen generalen, han nickade nådigt och tecknade åt Erik att fortsätta hålla ögonen slutna.
En scen dök upp för hans inre. En by hade överfallits av den vilda mongolhorden och Erik kom in mitt i striden, eller snarare massakern, som en utomstående iakttagare. Männen i byn hade gett sig av i tron att man skulle skona barn, kvinnor och gamlingar. Ingenting kunde ha varit mer fel - så naivt av dem!
Slaktandet pågick för fullt runt omkring honom. Barn och gamlingar drogs ut ur hyddorna och klubbades ihjäl som boskap. Bakom några hyddor pågick massvåldtäkter, varefter kvinnorna helt sonika slogs ihjäl. Maktlös såg Erik en gammal man som värdigt och utan fruktan stirrade sin bödel rakt i ögonen tills skallen spräcktes av ett våldsamt klubbslag. Blod och hjärnsubstans täckte marken framför Eriks fötter, skriken klipptes av tvärt till de ihåliga smällarna av skallar och bröstkorgar som slogs in. Det var förfärligt, han orkade inte se mer och öppnade ögonen.
Generalen stod kvar på samma ställe i rummet där Erik först hade sett honom och nu såg Erik honom med ögonen öppna. Han tecknade med en ilsken och föraktfull gest åt Erik att åter sluta ögonen. Genast dök scenen upp igen med förnyad styrka. Blodbadet fortsatte, generalen och hans son, en yngre mongol som Erik visste var han själv, deltog med liv och lust, bankande på det mesta som kom i deras väg. Generalen dök in i en hydda och kom ut med två sprattlande barn som tjöt av skräck. Med sin kniv drog han ett rakt snitt över halsen på det äldsta av dem, hela tiden med blicken fixerad på Erik, som om han njöt av att visa honom denna lektion i omänsklig grymhet och sadism. Det minsta barnet, som inte kunde vara mer än två, tre år, hivade han upp i luften efter att sonen hade placerat sitt svärd riktat uppåt, så att barnet spetsades på det.
Erik stod inte ut längre. Med ett vrål kastade han sig mot den hånflinande generalen, med följd att det enda han åstadkom var att rulla runt på golvet inför den förskräckta Nina.
- Tack och lov att inte alla regressioner är lika våldsamma, sa Nina sedan de hämtat sig. Jag har då aldrig varit med om maken. Jag tror du behöver en kopp te och sedan en reikibehandling för att komma i balans igen.
- Tror du verkligen att de där två typerna var min far och jag i ett tidigare liv?
- Ja, jag är rädd för det. Jag såg redan när du kom att du är en blandning av både krigare och healer, men att du varit så blodtörstig som du berättar...
- Jag måste ha tonvis med gammal taskig karma att dras med, sa Erik fundersamt.
- Kanske det, men då har du också fått stora möjligheter att göra mycket gott för människorna i det här livet. Man kan uttrycka det så, att du kanske är utvald för en stor och viktig sak. Bara människor som dels har dragit på sig mycket negativ karma och samtidigt kommit ganska långt i sin andliga utveckling kan komma ifråga för sådana uppdrag. Vi lite mer vanliga och, låt oss säga, mer slätstrukna själar klarar inte av det, det krävs en krigares mod och styrka för det.
- Vad kan det vara för uppdrag som väntar mig, kan du se det?
- Nej, tyvärr, men det kommer att visa sig så småningom. Jag hoppas det inte blir alltför svårt bara.
- Kommer jag att hemsökas igen av den där mongolgeneralen tror du?
- Inte om du skyddar dig under den närmaste tiden. Jag ska visa dig hur du stärker ditt auraskydd på olika vis så att inga negativa krafter kan tränga in. Kom ihåg att egentligen handlar det om en projektion från ditt eget undermedvetna, vilket i och för sig inte gör honom mindre verklig och skrämmande. Men han kan bara påverka och eventuellt skada dig om du tillåter det, annars inte.
- Sådana där mentalt frambringade väsen kan vara nog så efterhängsna. Madame Blavatsky manade fram en liten elak gubbe när hon var i Tibet. Han tog fysisk form och kunde alltså ses och kännas av vanligt folk. Det tog henne lång tid att lyckas bli av med honom, berättas det. Din projektion antog ju inte fysisk form, som du ju märkte när du försökte överfalla honom.
Erik hade ingen aning om vem madame Blavatsky var, men skämdes för att fråga.
- En av grundarna till Teosofiska samfundet, eller ockultismen om du så vill.
Först senare insåg Erik att hon måste ha snappat upp hans fråga telepatiskt.
- Om jag var hans son, om än i ett tidigare liv, varför njöt han då så av att plåga mig? Dessutom märkte jag tydligt hur han föraktade och såg ned på mig.
- Erik, han påminner dig om en del av dig, den del hos dig som du föraktar och inte vill ha med att göra. På samma sätt vill han heller inte ha att göra med ditt, låt oss kalla det, snällare jag, som nu är den dominerande delen av din personlighet. Du måste acceptera att det fortfarande finns en liten mongol i dig, jag höll så när på att säga mongoljävel, men då blir jag väl halshuggen igen, så det är bäst att låta bli! Kom och sätt dig här nu och drick ditt te så ska du få en välbehövlig reikibehandling sen. Jag anade att det här kanske skulle ta lite tid, så jag har inte bokat in min nästa patient förrän om en timme.

 

 

Kapitel 17

Erik hade tänkt stanna hemma och se på teve. Han tittade en stund på en serie som var så dålig att till och med burkskratten lät ansträngda. Han vägrade låta sig förnedras och få sin intelligens ifrågasatt av pålagda skratt som avgjorde när det var roligt. Det är ta mej fan roligare att ligga i koma, tänkte han trött och gav upp försöket att stanna hemma.
Han tog tunnelbanan till Hötorget och gick sen till Norrmalmstorg. Inte långt därifrån låg nattklubben Alex 2, som ofta kallades "Alex andra" av en del stamgäster, syftande på värdinnan, en känd profil i Stockholms nöjesvärld.  
Helgerna var för stökiga, när turisterna från landsbygden blandade sig med stammisarna, i förhoppning att för en stund få frottera sig med någon kändis.  
Vardagskvällarna var lugnare och den här verkade inte vara något undantag från regeln. Framåt midnatt blev det lite rörelse vid ett av borden och Erik såg att det berodde på att justitieministern plötsligt satt där, omgiven av ett gäng kompisar i samma ålder. Justitieminister Sandell var den yngste ledamoten i regeringen och många ögonbryn hade hissats vid hans utnämning. Han ansågs alldeles för ung och på tok för orutinerad, men olyckskorparna hade kraxat förgäves. Sandell hade visat sig vara en utmärkt minister, påläst och kompetent, charmig och med goda språkkunskaper. Inte som en beryktad regeringskollega som en gång blev ombedd att möta och välkomna USA´s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger. En god vän lugnade den svenske ministern, som var orolig för sina i det närmaste obefintliga kunskaper i det engelska språket. Du behöver bara säga: Welcome Mr. Kissinger, och sen säger du: How are you?
Så si då den svenske ministern tillsammans med Kissinger i baksätet på en limousin och undrar vad det var han skulle säga. Tystnaden bryts av att svensken säger till den häpne Kissinger: Who are you?  
Men det stundade nya tider, borta var många av de gamla gråsossarna och i deras ställe började det dyka upp välekiperade och verbala män i yngre medelåldern som mer liknade framgångsrika unga direktörer än politiker. Erik undrade för sig själv i hur många länder man kunde få se en så högt uppsatt politiker röra sig fritt på gator och torg och tydligen även krogar. Ett plus för Sverige, avgjorde han.
Efteråt tänkte Erik på hur tillfälligheterna hade spelat in; den söta och kurviga hårfrisörskan som hemskt gärna ville veta hur det var att bo i Bagarmossen, gärna genom hembesök, behovet att urinera och till sist det diskreta tittandet i plånboken för att kolla att han hade taxipengar och kondomer. Han stod skymd bakom den halvöppna toalettdörren, för att inte stå och skylta med pengar och kondomer om någon skulle komma in på den för tillfället tomma herrtoaletten.
Någon kom in, svepte förbi raderna av toalettdörrar och öppnade de som var stängda, för att sedan försvinna ut igen. Strax därpå öppnades dörren åter och den som nu kom in ställde sig framför ett av handfaten och satte på vattnet. Dörren öppnades igen och en figur klädd i svarta kläder kom inrusande samtidigt som Erik klev ut ur båset. Mannen vid handfatet vände sig förskräckt om och såg det som Erik hade inregistrerat på en bråkdels sekund. Den svartklädde hade passerat Eriks bås utan att se honom. I höger hand glimmade bladet av en kniv, armen höjdes med knivspetsen riktad mot justitieministern, som Erik nu kände igen.


Därefter skedde allt som i slow motion. Erik hann tänka: Nu skulle jag behöva mongolen! medan han kastade sig efter knivmannen. Denne stannade upp och snurrade runt medan han i samma rörelse höjde vapnet mot denne oväntade fiende. Fortfarande i slow motion, som i en makaber, långsam dans, tog Erik ett tag med båda händerna bakom den svartkläddes nacke och skallade honom med pannan rakt över näsan. Den svartklädde slog händerna för ansiktet och tappade kniven samtidigt som Erik kände ett slag i ryggen och vände sig om. Den svartklädde hade en kumpan, klädd i jeans och skjorta och även han med en kniv i höger hand. Han högg Erik en gång i magen och backade för att gå till förnyad attack.
Plötsligt stod mongolen mellan Erik och jeansmannen, som skräckslagen närmade sig denne nye aktör som så oväntat hade gjort entré på scenen, denna märkliga figur som inte borde vara där och som lugnt inväntade honom med en närmast föraktfull min.
Mongolen fintade ett slag och sparkade sedan omedelbart till på det jeansklädda smalbenet. Detta gav honom tillräcklig respit för att komma sin motståndare inpå livet. Med lillfingersidan av sin öppna hand slog mongolen av nyckelbenet på höger sida och kniven föll till golvet. Snabbt fick han tag i mannens huvud och körde ned det mot det närmaste tvättstället, där han dunkade det mot de uppstickande kranarna tills tvättstället var rött av blod och den andres kropp blev ledlös och sjönk ihop.
Erik kände den skärande smärtan i magen och i ryggen och han förstod att slaget i ryggen i själva verket var ett knivhugg. Han lutade sig med ryggen mot väggen och kände hur kraften rann ur honom genom blodet som pulserade ut ur hans kropp. Mongolen hade försvunnit lika snabbt som han dykt upp. 
Dörren öppnades och två män i kostym kom in. Den ene trollade fram en liten pistol och när den svartklädde, som hade börjat hämta sig, trevade efter sin kniv gick han fram till honom, satte pistolen mot hans panna och tryckte av!
Erik hade hasat ned utefter väggen och satt nu på golvet med benen rakt ut. Som i en dimma såg han hur Sandell och den andre chockade tittade på denna klockrena avrättning. Under Erik bildades det en växande röd pöl, rummet började sakta vrida sig och han förlorade medvetandet.
Det var Sandell som först återfick fattningen.
- Jonsson, du vaktar dörren! Stoppa undan pistolen för fan. Låt ingen komma in, dra fram ditt legitimationskort och säg att nån har lagt en rökbomb på toaletten. Säg att det var den som smällde om någon frågar. Edin, hämta de andra, så diskret du kan. Väck inte uppståndelse! Vi vill inte ha panik. En av dem måste ringa polisen, men se till att han får tag i rätt person på "våldet". Och så en ambulans, men inga sirener och ljus, be dem köra till tvärgatan här bredvid, så får nån dirigera den till personalingången eller nåt sånt.


 
Kriminalinspektör Stig Berglund hade sett det mesta, men kunde ändå inte låta bli att utbrista: - Jaha vad har vi här då? Det ser ut som nån jävla maffiauppgörelse! Han fick i samma ögonblick syn på justitieministern och stramade omedelbart upp sig.
Sedan han snabbt fått klart för sig vad som hänt, tog han över kommandot med en självklar auktoritet.
- Forsell, du möter ambulansen och visar var personalingången är! Idegran, börja utrymma stället, men lugnt. Vem kom på det här med rökbomb? Det var jävligt smart! Idegran, snacka med den där blonda dörrvakten, Markus heter han. Jaså, du känner honom? Ja, desto bättre! Få ut alla i god ordning, framförallt vill jag ha övervåningen här utrymd omgående!
- Carlson, se till att ordningspolisen får tummarna ur röven och ordnar en avspärrning. Vi får nog ta hit brandkåren och låta dem leta efter en obefintlig rökbomb för syns skull, men släpp inte upp dem hit förrän jag säger till.
Han lutade sig över Erik som låg utsträckt på golvet. En ung, nervös polis försökte fumligt och utan större framgång få stopp på blodflödet.
- För fan, det här går inte! Ropa efter en läkare, eller sjuksköterska, om det finns nån bland gästerna. Karln ligger ju och förblöder!
- Hur då? undrade den unge polisen.
- Vadå hurdå? Använd högtalarutrustningen för i helvete, det är ju ett diskotek! Få fatt på discjockeyn, eller vad han kallas.
- Carlson, håll pressen borta, förresten utöka avspärrningen att omfatta även området runt personalingången.
- Vi har en läkare här! Det var en av poliserna vid dörren som ropade.
- Låt honom vänta där, jag kommer ut.

Tore Steiner hörde i högtalarna hur man ropade efter en läkare eller sjuksköterska. Strax innan hade högtalarrösten uppmanat dem att utan panik utrymma lokalen på grund av en befarad rökbomb. Det måste ha hänt något vid toaletterna en trappa upp, det stod en grupp människor där och några uniformerade poliser.
- Kriminalinspektör Berglund, brummade en jättelik man och sträckte fram handen.
- Tore Steiner, med. kand. Hans hand nästan försvann i Berglunds.
- Det var en läkare vi ville ha, inte en med. kand!
- Det verkar inte finnas någon, men jag kan gå igen om det inte passar!
- Nej för tusan, jag ber om ursäkt! Innan vi går in tänker jag avkräva dig ett absolut tystnadslöfte beträffande vad du kan komma att se där inne.
- Vi läkare har tystnadsplikt, det vet ni väl?
- Det räcker inte i det här fallet! Jag åberopar rikets säkerhet som skäl för det tystnadslöfte som du ska ge mig nu - nå?
- Okey, jag lovar.


Läkarutbildningen hade inte förberett honom på den syn som mötte honom. Steiner hade sanningen att säga påbörjat sin utbildning för bara två år sedan och ännu inte haft så mycket kontakt med verkligheten ute på sjukhusen.
Tre män låg på golvet. Det var blod överallt; golvet, delar av väggarna och ett av handfaten. Berglund pekade.
- Han först! De andra kan vänta. En behöver inte någon hjälp längre och den andre är inte livsfarligt skadad.
Steiner bad någon hämta ett par rena handdukar från köket och undersökte den medvetslöse mannen. Såret i ryggen hade slutat blöda, men på magens högra sida fortsatte blodet att rinna ur vad som verkade vara ett djupt knivhugg. Han skulle behöva dropp, blodplasma, kompresser med mera. Mannen måste omedelbart till sjukhus, varför var inte ambulanspersonalen redan här!
- Fort, hämta en filt eller något, han är på väg att få en chock!
Steiner visste att det var chocken som var den vanligaste dödsorsaken vid den här typen av skador.
En man som stått tyst en bit ifrån de andra kom fram.
- Här, ta min kavaj tills någon kommer med en filt, sade han.
Steiner tittade upp. Mannen var oerhört lik justitieministern och han insåg plötsligt att det var fel - han var inte lik utrikesministern - han var justitieministern!
Med handdukarna lyckades han häva blodflödet men han blev alltmer desperat när han knappt kunde känna pulsen på mannen.
- Om inte ambulansen är här snart så klarar han sig inte, sa han.
I samma ögonblick blev det liv och rörelse vid dörren. En av männen i kostym, som hela tiden höll sig runt justitieministern, föste med milt våld in honom på en av toaletterna och stängde dörren. Först därefter lät de ambulansmännen komma in och göra sitt jobb.
Sedan de lagt Erik på båren och satt dropp, nickade en av dem frågande mot de andra figurerna på golvet.
- Dem tar vi hand om! sa Berglund bryskt. Kör nu pojkar, men inga sirener förrän ni är vid Kungsträdgården minst, för det är väl till sös ni tar honom?
De bekräftade att de kom från Södersjukhuset och skyndade ut med båren.

 

Kapitel 18

Något drog och slet i honom, han försökte förgäves streta emot och glida tillbaks in i den behagliga dimman, men tvingades till sist upp till ytan. Ett ansikte gungade fram och tillbaks ovanför honom, ett groteskt ansikte med en förvriden mun och otydliga drag. Han hörde en metallisk röst som sjönk och steg, när han ansträngde sig uppfattade han att rösten formade hans namn. Bergman, ekade den, Bergman, kan du höra mig?
Han gjorde en kraftansträngning och dimmorna klarnade för ett ögonblick innan de åter svepte in honom i det mjuka, viktlösa tillståndet. Vid tredje försöket lyckades han fokusera blicken och hålla sig kvar över ytan. Det var inte ett ansikte utan två som bekymrat tittade på honom. Den ene mannen var klädd i läkarkläder, så han befann sig tydligen på ett sjukhus. Så mindes han!
Den andre var en äldre man med en man av silvervitt hår runt det skarpskurna ansiktet.
- Jag heter Roland Wahlgren, presenterade han sig, och det här är doktor Friborg. Du befinner dig på Södersjukhuset, kan du minnas vad som har hänt?
Erik orkade inte nicka till svar. Han slöt åter ögonen.
- Ge honom en till injektion så han kvicknar till ännu mer, befallde Wahlgren.
Läkaren stirrade på honom och svarade: - Det kan jag inte ta på mitt ansvar att göra.
- Ansvaret är mitt, gör nu som jag säger!
- Nej, inte ens om jag får skriftligt på det! Jag har redan gått över gränsen till det tillåtna och nu får det räcka!
Wahlgren förstod att han inte skulle komma någon vart med den halsstarrige, unge läkaren och anslog en försonligare ton.
- Finns det något annat du kan göra då för att hjälpa mig? Som jag sa, så är det av yttersta vikt att jag får prata med den här patienten.
- Det vore nog lättare för honom om det fanns någon här som han känner igen, en flickvän, föräldrar eller någon nära vän.
Wahlgren gick bort till dörren och samtalade lågt en stund med den andre Säpomannen, mannen som hade presenterat sig som Axelsson.
Han kom tillbaks och sa: - Det verkar finnas en flickvän, eller före detta flickvän, i England. Vi har talat med mamman, telefonnumret fanns i plånboken. Tydligen betyder hon en hel del för honom, det är synd att hon inte är här.
– Hämta hit henne då, om det är så viktigt för er. Ni får ändå inget vettigt ur honom under de närmaste timmarna, det kan jag lova.
– Söv ner honom igen, men se till att han lever så länge att vi hinner prata med honom. Jag räknar med att vara tillbaks med flickan ikväll, så var beredda att väcka upp honom igen då!
– Jag kräver ansvarsfrihet skriftligen, annars får ni hitta en annan läkare!
- Du ska få det, var inte orolig, du ska få det.


 
De två männen presenterade sig artigt och visade sina polisbrickor. De var från Scotland Yard och Viktoria undrade vad som hade hänt. Hennes papper var i ordning, hon arbetade inte illegalt hos familjen Collins och hade inte gjort något olagligt, så vitt hon visste. Hon fick fem minuter på sig att packa ned det nödvändigaste och inga förklaringar. Hon behövde inte bekymra sig för paret Collins, polisen skulle se till att de blev informerade.
Efter en kort färd med tjutande sirener bromsade de in framför en dyster, grå byggnad. Hon fördes i all hast in på gården där en helikopter stod med rotorbladen sakta vispande i luften och innan hon visste ordet av, var de på väg, men vart? Viktoria blev rädd och krävde med hög röst att få tala med någon på svenska ambassaden. Mannen som satt bredvid henne, en av dem som fört bort henne men inte svarat på några av hennes frågor, klappade henne lugnande på armen och förklarade att de var på väg till Heathrow, där personal från hennes lands ambassad väntade på henne. Det visade sig vara en kvinna i hennes mors ålder.
– Hej, jag heter Cecilia Åström Jones, sa hon. Jag är ambassadsekreterare och har fått i uppdrag att följa med dig hem. Vi har fått plats på ett plan till Stockholm, du behöver inte checka in, det är redan klart. Den där väskan får du ta som handbagage. Jag förstår att du undrar över vad som har hänt, men kom nu, det är bråttom! Vi får talas vid ombord på planet.


Ett SAS-plan stod klart att starta, de hade tydligen väntat på henne. De fick ett par platser bredvid varandra i första klass och hade knappt hunnit sätta sig förrän planet taxade ut på en startbana och strax därpå var de i luften.
En flygvärdinna kom fram och frågade vad hon kunde servera. Viktoria var inte hungrig och nöjde sig med ett glas juice. Medan hon drack tittade hon sig nyfiket omkring. Förutom hon själv och kvinnan från ambassaden, kunde hon bara se fyra passagerare till i första klass. De var alla män och kostymklädda, förmodligen affärsmän. En av de yngre männen granskade henne förstulet, men slog snabbt bort blicken när han såg att hon tittade åt hans håll.
Viktoria vände sig till den andra kvinnan och frågade skrämt: - Vad är det frågan om? Har jag gjort nånting?     
Det var dock inte mycket ambassadsekreteraren kunde berätta medan planet dånade fram över Nordsjön.
– Det är något som har hänt i Stockholm, men jag har ingen aning om var du kommer in i bilden. Men det måste vara viktigt, annars skulle de ju inte ha det här pådraget med helikoptertransport till flygplatsen och allt. Om du till exempel vore efterlyst för något, så hade de först anhållit dig och sedan kontaktat oss angående alla formella procedurer innan de satt dig på ett plan med poliseskort, men allt det skulle ha tagit sin rundliga tid. Du är, så vitt jag vet, inte misstänkt för något brott, men vi har fått order från UD att du ska hem på studs. Jag har aldrig varit med om något liknande!
– Än jag då, har jag inget att säga till om? Om jag hade nekat att följa med, vad hade ni gjort då?
– Det vet jag inte. Ingenting förmodar jag.
Men det visste hon mycket väl. Ordern från UD var glasklar: Viktoria skulle hem till varje pris, om de så skulle vara tvungna att i all hast låta anhålla henne för någon påhittad förseelse. Det enda Cecilia visste var att man åberopade rikets säkerhet och att detta gav dem extraordinära befogenheter. Det var naturligtvis därför man hade fått den engelska polisen att agera som om Viktoria var efterlyst för något allvarligt brott. 
De slussades snabbt igenom passkontroll och tull av en man som Cecilia kände från UD. I vänthallen möttes de av två uniformerade poliser och en äldre, storvuxen man.
– Kriminalinspektör Berglund. Välkommen hem till Sverige. Jag beklagar att det har skett under så dramatiska former. På väg in till stan ska jag berätta lite om vad som har hänt.
Berglund vände sig till ambassadsekreteraren och mannen från UD och tackade för hjälpen.
Färden in till Stockholm gick snabbt eftersom de körde med både sirener och blåljus påslagna. Berglund hann inte, eller ville inte, berätta så mycket. De var på väg till Södersjukhuset, sa han, där en svårt skadad person bett att få tala med henne innan han dog. Jag menar, kanske dör, rättade han sig och bet sig i tungan. Hennes mor var där och väntade på henne, nej, han kunde inte tala om vem det gällde.


Fylld av onda aningar skyndade hon efter honom i korridorerna och såg sin mor sitta i en soffa. De kramade varandra hårt och hon frågade bävande: - Är det Erik? Svara mamma, är det Erik?
Rebeckas gråt var svar nog.
– Vad är det mamma, vad har hänt? Är han död?
– Nej, han är svårt skadad och doktorn säger att han kanske inte överlever. Snälla Viktoria, bered dig på det värsta, det är inte säkert att han klarar sig.   
– Vill du ha något lugnande? Det var Berglund som bekymrat hade frågat.
Hon skakade på huvudet och sa: - Nej! Jag vill se honom - nu! För guds skull, vad är det som har hänt? skrek hon.
– Det hade vi tänkt att du skulle hjälpa oss med att ta reda på. Enligt läkarna blir det lättare för honom att minnas vad som har hänt om han har någon närstående bredvid sig när han vaknar. Jag har blivit informerad att du är hans flickvän, stämmer det?
– Ja, det stämmer, jag är hans flickvän!
– Så fort läkarna har väckt honom får vi gå in, sa Berglund.

Till sist fick de gå in till honom. Viktoria hade insisterat på att Rebecka skulle vara med, och efter en viss tvekan gick de med på det.
Läkaren och en sjuksköterska stod vid sängen där Erik låg med slangar i näsan och på handens ovansida, kopplade till en ställning med påsar som sakta gav ifrån sig sitt innehåll, droppe efter droppe. Viktoria hörde en kvävd snyftning från Rebecka och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Ett varnande ögonkast från Berglund fick henne att samla sig och hon gick fram till sängen.
Så blek han var - vad hade de gjort med honom?
Erik slog upp ögonen mot henne och log lite. Det kom ett kraxande läte från honom när han försökte säga något.
Hon lutade sig över honom och kysste honom på pannan. Någon tog fram en stol åt henne och hon såg att det stod en liten bandspelare vid sängbordet.
- Tack doktorn, ni kan vänta utanför nu, vi säger till om vi behöver er hjälp.
Läkarens protester hjälpte inte och när de stängt dörren sa den vithårige: - Vi skulle vilja att du frågar honom om han minns vad som har hänt, om han vet varför han ligger här.
– Axelsson, håll fram mikrofonen så nära du kan utan att störa honom så att vi får med allt han säger.
– Fråga om han vet vem samurajen är.
– Ingen samuraj. Mongolen är min far. Jag tror att han var där, jag kallade på honom och han kom tror jag.
– Ja, han kom, men vem är han och vart gick han?
- Han var min far och han kom när jag behövde honom.
De tittade på varandra. Wahlgren bröt tystnaden:
– Det här verkar inte ge nåt, han yrar. Ska vi ta in läkaren så han får ge honom en spruta till, vad säger du Berglund?
– Nej, vänta lite så får vi se om det går att få fram något begripligt först. 
- Viktoria, fråga om mongolen är lejd av ryssarna.
– Nej, mongolen går inte att styra, bara jag kan det.
– Varför skulle mongolen döda justitieministern? Det var ett hugskott från Berglund.
– Mongolen har dödat så många, alltför många.
– Så mongolen är en yrkesmördare? Vem arbetar han för?
– Mongolen är min far, sa jag inte det? Han arbetar inte för någon.
– Bergman, är det så att du var delaktig i planerna att mörda justitieministern och av någon anledning ångrade dig och hoppade av?
– Nej, jag stod på toaletten. Jag såg någon med en kniv och kallade på mongolen. Och han kom, ja han kom Nina.
– Jag är Viktoria. Vem är Nina?
– Nina. Magnus kände henne. Hon var med när mongolen kom första gången.
Rebecka viskade till Berglund: - Jag tror jag vet vem Magnus är. Jag har hans adress om ni behöver den.
Berglund rafsade snabbt ned adressen på en lapp och gick ut i korridoren. Han kallade på en av poliserna som satt i soffan och sa: - Ta hit honom fort som fan, blåljus om det behövs! Fråga vad han vet om en viss Nina som har anknytning till en man vid namn Erik Bergman. Vi behöver namn, adress och telefonnummer till denna Nina, har du uppfattat allt? Bra, iväg med dig nu!
Han återvände in i rummet. Wahlgren tittade upp.
– Det är rundgång Berglund, vi verkar inte komma längre. Han säger att mongolen var hans far.  
– Kan det inte vara en projektion, eller ett minne från ett tidigare liv? undrade Rebecka stillsamt.
– Snälla frun, börja inte yra nu ni också! Han där har åtminstone skäl att prata som han gör! Wahlgren lät irriterad.
Rebecka snörpte på munnen, men sa inget.
– Erik, kan du höra mig? Var mongolen din far i ett tidigare liv? frågade Viktoria.
– Ja, men nu kommer han bara när jag kallar på honom. Viktoria, han räddade livet på justitieministern, visste du det?
Hon tittade frågande på Berglund, som såg bort.
– Vem ville ta livet av justitieministern, och varför? ville Wahlgren veta.
– Jag vet inte.
- Var det en konspiration som du och mongolen var med i från början?
– Jag förstår inte vad du menar, svarade Erik med en allt svagare stämma.
– Wahlgren, låt honom vara ifred en stund med flickvännen medan vi väntar på besked om den där Magnus, eller Nina. Vi kommer ändå inte längre just nu.
De gick mot dörren. Wahlgren tecknade åt Axelsson att stanna kvar och viskade åt honom att låta bandspelaren gå hela tiden.


 

– Friborg, du kan gå in och se till honom nu. Men håll honom vaken, vi är inte klara ännu. Tror du att någon av er personal kan ordna lite kaffe åt oss och åt damerna där inne? Tack, det var hyggligt!
– Jag gör det för damernas skull, ni är ta mig fan inte förtjänta av nåt kaffe!
- Ilsken typ, konstaterade Berglund, när läkaren hade gått.
– Ja, men det är ju såna du gillar, inte sant? Samma burdusa sätt och oborstade språkbruk som du själv är känd för! Han gav Berglund en vänskaplig knuff i ryggen.
– Nå, vad tror du? undrade han.
– Fan vet, kan det ligga något i det där reinkarnationssnacket?
- Nej nu får du ta och skärpa dig Bergis, börja inte nu du också!
– Ja, vad tror du själv? Jag menar, vi har två vittnen som oberoende av varandra har sett samma sak och nu får vi höra från Bergman själv att det var en mongol som gick emellan och räddade livet på Sandell. Fråga ett: Var kom han ifrån och framförallt, vart tog han vägen? Fråga två: Om det nu var en mystisk mongol, varför har ingen annan sett honom? I den utstyrseln borde han ju väcka viss uppståndelse.
- Det finns en omständighet till som jag borde ha nämnt för dig tidigare, men det verkade vara ovidkommande, ty om inte så är det i sanning rena dynamiten!
– Va fan Bergis, har du undanhållit mig något viktigt?
– Ta det lugnt, inte förrän nu har jag börjat tro att det kan vara viktigt. Våra tekniker plockade upp bland annat ett stycke läder som såg mystiskt ut. Det låg på golvet, nära den skjutne. Vi skickade in det för analys och teknikerna fann att det verkade vara en bit av en slags rustning som kunde ha blivit avslitet under striden.
– Så?
– Så vi kontaktade Östasiatiska museet och enligt deras experter handlar det om en bit av en brynja som användes av mongolerna vid tiden för Djingis Khan. Berglund gjorde en konstpaus innan han fortsatte: - Djingis och hans gäng härjade på tolvhundratalet. Vad säger du nu?
– Jag säger att vi kanske borde be den gode doktorn om en slurk nittiosex att hälla i kaffet!
Medan de drack sin andra kopp kaffe kom två poliser upp med en Magnus som var tämligen blek om nosen.
– Ja Rosén, jag hoppas att vi inte har skrämt upp dig, du är inte misstänkt för något, vi skulle bara vilja ha ett par svar på vissa frågor, om det går bra?
Magnus tackade nej till kaffet de erbjöd och undrade vad i herrans namn det var frågan om.
– Till att börja med skulle vi vilja fråga dig lite om en man som heter Erik Bergman, låter det namnet bekant? På vilket sätt känner ni varandra? Vet du något om hans politiska hemhörighet, om han har några, ska vi säga, extrema åsikter till exempel. Vi skulle också gärna vilja veta om han är med i någon asiatisk förening av något slag, kanske något med kampsporter och om du vet något om en asiat, som tycks vara bekant med honom.
Efter en stund var de klara. Inget nytt hade framkommit, åtminstone inget som kunde kasta ljus över gåtan de försökte lösa.
– Hör du Rosén, den där Nina, vad vet du om henne? Vad har Bergman och hon för relation?
– Jag rekommenderade honom att söka upp henne för en regression.
- Du menar tidigare liv?
– Just det. En regression till ett tidigare liv.
– Och varför tyckte du att Bergman skulle göra det?
- Det vet jag inte om jag vill gå in på närmare, svarade Magnus undvikande.
– Okey då. Vet du om den där regressionen ägde rum och vad som i så fall hände i samband med den?
– Ja, Erik berättade för mig att han hade sett en mongol i rustning eller nåt sånt. Jag vet inte så noga, vi pratade inte mer om det.
– Varför inte? Var inte det ett häpnadsväckande uttalande?
– Nej, det tycker jag inte. Ja, kanske för er då, men inte för mig...
Wahlgren tog Berglund avsides och sa: - Tror du att du kan få masarna att ge sig ut och plocka in tanten på momangen? De ska fråga henne om hon har gjort en sån här regression med Bergman och i så fall vad som hände. Gör klart för dem att det inte handlar om något jävla skämt, de får försöka hålla sig för skratt, för det är viktigt att den här Nina berättar vad hon vet. Jag går in till Bergman under tiden och ser vad jag kan få fram.
– Tack Rosén, ni har varit till mycket stor hjälp. Vi ska be konstapeln här köra hem er igen, utan blåljus den här gången.
Magnus hade aldrig trott att han skulle få uppleva den dan då polisen började intressera sig för reinkarnation!
En timme senare kunde de ge klartecken åt Friborg att åter söva ned Bergman. Morapolisen hade i stort verifierat Magnus historia och mer därtill.

Kapitel 19

 

Det fanns en reell hotbild mot regeringen. Säpo hade under en tid fått ett antal indikationer på att något var på gång, det senaste tipset hade talat om en eller flera extremistgrupper av okänt ursprung, som hade tagit sig in i landet och man befarade ett attentat mot någon politiskt viktig person - och det hade ju visat sig vara riktigt. Som en följd förstärktes personskyddet för regeringens ledamöter, kungahuset och en del övriga prominenta personer i riket. Sandell hade motvilligt tvingats medföra ett antal livvakter från säpo när han, sin vana trogen, var ute och rumlade om i Stockholms nattliv. Läget var spänt och den berömda skruven var rejält uppskruvad och satt mer än lovligt lös hos en del beslutsfattare.
Och så hade det gått som det gick. Sandell var väl den i regeringen som verkade vara lättast att komma åt, med tanke på hans ganska vidlyftiga fritidsaktiviteter när han exponerade sig offentligt på stans nöjespalats utan att bekymra sig för de varningar han fick från säpo. Skandalen blev inte mindre av att en av livvakterna förivrade sig och sköt ihjäl en försvarslös man som redan var oskadliggjord, låt vara en tilltänkt mördare, men ändå... 
Den första reaktionen var att fatta ett panikartat beslut om att lägga på locket tills man visste lite mer om vad som var på gång. Var detta början på en serie attentat mot andra politiker, företagsledare eller andra nyckelpersoner i samhället? Ingen visste, men man beslöt att ligga lågt, för att undvika att skapa panik och ryktesspridning. Och om inte annat, så fick locket fortsätta att sitta på, för att slippa en skandal med en utsvävande justitieminister och säpos alltför skjutglada livvakter inblandade. Märkligt nog hade ingen av de inblandade läckt till pressen. Allt sekretessbelades och man uppdrog åt säpo att på lämpligt vis sköta den delikata historien med en nationell hjälte som man inte ville kännas vid!

 

Kapitel 22

Sakta började det gå upp för Erik att han kanske var på väg till sin egen avrättning. Snällt och fogligt som ett offerlamm lät han sig ledas ut mot parkeringsplatsen, inför hotet av pistolen som en av dem höll dold i jackfickan. De två jugoslaverna hade fiskat upp honom hur lätt som helst genom att ringa på dörren och tränga sig in. Efter att ha hotat honom med pistolen, hade de förmått honom att följa med dem till bilen, som de hade parkerat på gästparkeringen.
Erik kämpade med känslan av uppgivenhet och den förlamande skräck som hotade förvandla honom till ett apatiskt offer om den fick grepp om honom. Han tvingade ned andningen i området under naveln, och andades djupt och långsamt medan tankarna klarnade. Vad de än tänkte göra med honom, så skulle det i alla fall inte ske här, mitt i ett bostadsområde, och det gav honom en fördel.
På väg ut till bilen studerade han dem i ögonvrån. Mannen med pistolen var av medellängd, närmare fyrtio år och med en knäckt boxarnäsa under de tätt sittande ögonen. Han såg ut som om han hade gått några ronder för mycket i ringen. Den andre var en bjässe på närmare två meter, bredaxlad och med en vältränad idrottsmans smidiga rörelser. Han såg ut att tillbringa en hel del tid på gym och kanske kampsportklubbar. Han såg bra ut på det brutala sätt som en del kvinnor faller för, ansiktet var utan ärr och märken - han var definitivt den farligare av de två. Ju mer ärrat och skadat ett ansikte är, desto sämre brukar innehavaren vara på att slåss och kunna försvara sig. De farligaste typerna är ofta helt omärkta, till skillnad från deras offer.
Det gällde att inte låta dem få in honom i bilen. Eriks bästa chans var här och nu, de skulle troligen tveka att skjuta ned honom mitt på gatan med risk att få grannarna som vittnen.
Parkeringsplatsen var tom, det var en missräkning att inte en människa syntes till. Erik beslöt ändå att genomföra sin plan, det fick bära eller brista!
Framme vid bilen bröt han ihop, bönade och bad för sitt liv, men utan att skrika eller ställa till med en scen som skulle ha tvingat dem att agera. De tittade föraktfullt på honom och den yngre sa på felfri svenska: - Vilket kräk! Ställ inte till med onödigt bråk, vi vill bara prata lite med dig.
Tårarna strömmade nu nedför Eriks ansikte, det var inte svårt, det räckte med att tänka på situationens allvar. Han pissade på sig. Det var heller inte svårt, blåsan var full, han hade behövt gå på toaletten när de ringde på dörren.
Hjälplöst tittade Erik ned på sina nedpissade byxor och, som han hade räknat med, drogs deras blickar också dit. De tittade på varandra och skrattade - ögonblicket var inne!
Erik kallade på mongolen och gick till handling, det var nu eller aldrig, med eller utan mongolens hjälp. Han inriktade sig först på mannen med pistolen, han måste chansa på att den store inte ansåg sig behöva vapen för sitt yrkesutövande, utan förlitade sig på sina kroppskrafter och kunskaper i hur man slåss utan vapen.
Överrumplingen var total! Det krasande ljudet av krossat brosk och ben visade att Erik hade skallat honom mitt i prick, det vill säga rakt över den buckliga näsan. Innan någon av dem hann reagera knäade Erik pistolmannen i underlivet så att han vek sig dubbel med blodet sprutande från näsan. Den store stirrade med gapande mun och innan han hann hämta sig hade han mongolen över sig. Med ett vrål vräkte sig mongolen över jugoslaven, tog strupgrepp och tryckte ned honom över bilhuven. Inga sofistikerade kampsporttekniker utan ren och skär råstyrka. Mongolen hittade snabbt de rätta punkterna i halsen och nöp till. Han ökade trycket tills den store jugoslaven stelnade till när blodflödet till hjärnan ströps. Den stora kroppen blev slak på några sekunder och sjönk ihop. Mongolen tog tag i det stora huvudet och dunkade det hårt mot den hårda asfalten. Näsan började kvickna till liv och rotade desperat i jackfickan för att få fram pistolen. Förblindad av blod och smärta såg han aldrig den spark som sände honom in mot den planterade häcken bakom de parkerade bilarna och in i det mörker där han gjorde sina medmänniskor minst skada.
Lämpligt nog satt bilnycklarna kvar i rattlåset. Erik öppnade dörren och gled in bakom ratten. Det var en gammal rostig Opel, men funktionen var det inget fel på, den startade vid första försöket. Han tänkte att det vore ju snopet att kidnappa någon bara för att upptäcka att bilskrället inte startar när det är bråttom att komma iväg!
Ingen människa syntes till. Mongolen hade försvunnit lika abrupt som han gjort entré. Allt hade gått snabbt, det låg två medvetslösa kroppar på marken och det skulle inte dröja länge innan det blev fullt pådrag. Erik tänkte inte stanna kvar och vänta på polis och ambulans.
Medan han planlöst körde ut på Sockenvägen i riktning mot stan försökte han samla tankarna. Vad ville de honom? Han kunde bara gissa att det måste ha någon koppling till mordförsöket på justitieministern ett halvår tidigare. Kanske hämnd, eller visste han för mycket och nu stod på tur att röjas ur vägen? Allt var ju sekretessbelagt och hemligt, så hur kunde de här två torpederna ha fått upp spåret på honom, om inte...
Han undrade om han kunde lita på Berglund, kriminalinspektören som hade blivit hans vän. Förmodligen, och någon måste han ju vända sig till. Men först gällde det att hålla sig undan ett par dar och framför allt behövde han snabbt ett par nya byxor.
Han hade tur, Tommy var hemma och öppnade dörren när han ringde på. I trappan hade han mött ett äldre par. De tittade äcklade på hans nedpissade byxor och skyndade sig förbi honom.
Tommy nöjde sig med hans förklaring att han hade två torpeder efter sig och nu kanske även polisen, men att det inte handlade om knarkaffärer. Tommy hade själv nyss kommit ut från sin senaste volta och visste hur lätt det kunde vara att halka snett i tillvaron, så han ställde inga onödiga frågor.
Erik tog en dusch och bytte till rena kläder medan Tommy gav sig av för att först lämna bilen vid Gullmarsplan, innan den blev för het, och därefter ta tunnelbanan till Bagarmossen för att kolla läget hemma hos Erik.
Han kom tillbaks inom två timmar med en axelväska innehållande lite kläder, Eriks pass och en del personliga tillhörigheter. Det var ganska lugnt på Byälvsvägen berättade han. Några grupper med människor stod och pratade och det stod en polisbil på parkeringsplatsen, operation dörrknackning i jakt på vittnen var nog inte klar förmodade Tommy. Ingen tog notis om honom när han gick in i portuppgången och ingen såg när han smet in i Eriks lägenhet där dörren hade lämnats stängd, men olåst. Nycklarna hängde på sin krok i hallen, han låste och tog dem med sig när han gick.
De satt länge och pratade om gamla tider och beslöt att börja träna tillsammans igen nu när Tommy var ute. Erik fick tills vidare sova i soffan i vardagsrummet om han lovade att inte dra in Tommy i sina affärer och mellanhavanden med juggemaffian, eller vilka det nu kunde vara som var ute efter honom.     

Berglund satte ned kaffekoppen och tittade på honom en stund. Erik hade föreslagit att de skulle ses på det lilla konditoriet på Odengatan, de satt i ett bord långt in i lokalen, väl utom hörhåll för de fåtaliga gästerna.
- När jag av en tillfällighet hörde att Dragan och hans kompis hade åkt på stryk ute i Bagarmossen så tänkte jag inte särskilt på det, annat än att det var på tiden, och ganska märkligt. Jag menar, denne Dragan är ju känd som torpedkungen, och har skaffat sig ett tydligen oförtjänt rykte av att vara osårbar. Men när jag förstod att de hade hittats medvetslösa på parkeringsplatsen som hör till den del av Byälvsvägen där du bor, började jag fatta misstankar.
- När jag sedan insåg att du tydligen hade gått under jorden så bestämde jag mig för att hålla kvar Dragan och den andre i häktet några dar. Vi hade lite gammalt på honom som kom väl till pass att dra upp nu som förevändning att hålla honom kvar. Den andre sitter för olaga vapeninnehav, vi hittade en Luger med hans fingeravtryck, men det kanske du känner till?
Erik nickade och Berglund fortsatte: - Jag tog en rövare och frågade Dragan om han fått smörj av mongolmaffian och hans plötsligt flackande blick var svar nog. Men han vägrade kategoriskt att svara på mina frågor. Det är en hårdfjällad jävel och han vet precis hur han ska bete sig under ett polisförhör. Den andre hade ju fått näsan knäckt och var inte säker på någonting, utom att de utan anledning hade blivit överfallna och misshandlade där på parkeringsplatsen. Jo, en av förövarna var klädd i någon slags läderjacka och hade rakat huvud, tyckte han sig komma ihåg att han sett.
-  Någon på krim eller på säpo måste ha tipsat de här två om vem jag var. Jag har inget otalt med någon i Stockholms undre värld, jag har aldrig sysslat med knark eller annan brottslighet, inte ens under de där åren då jag söp och var allmänt utslagen. Så det här måste ju vara någon slags hämnd för vad som hände på Alex andra i vintras, eller vad tror du?
- Jo, det låter ju inte otroligt Erik.   Officiellt handlade det fortfarande om en rökbomb, det stod inte ett ord i tidningarna om Sandell, eller attentat. Säpo informerade naturligtvis regeringen och försvarsledningen om vad som hänt, det gällde ju trots allt ett attentat mot en ledamot av regeringen, men de fick en friserad version. Eriks ingripande och avrättningen av en av attentatsmännen nämndes inte. Rapporten handlade om en ensam galning i farten som stoppades i tid av säpos alltid lika alerta och vakna livvakter...
Ironin i Berglunds röst gick inte att ta miste på.
- Egentligen är det ju bara du, Sandell och i viss mån hans livvakter som vet vad som egentligen hände på den där toaletten. Av oss poliser så är det bara jag och Wahlgren samt ledningen på säpo som känner till hela sanningen, de övriga poliser som var på plats vet inte mycket och är belagda med tystnadsplikt.
- Kan inte någon av alla dessa människor ha börjat lägga ihop två och två och fått det till att jag inte bara halvt slog ihjäl den ene utan också sköt den andre av de båda männen? Och i så fall kanske fört dessa misstankar vidare?
- Det är möjligt, man vet aldrig när det är så många personer inblandade.
- Det här är altså tacken för att man riskerar livet och räddar landets justitieminister? Ni kan inte skydda mig när det behövs, istället hängs jag ut som nån jävla mask som man har agnat med. Jag ger mig fan på att ni försökte använda mig som ett jävla lockbete sen ni kört fast i utredningen!
- Naturligtvis skulle vi inte göra nåt sånt, det har du mitt ord på, så ta det lite lugnt.
- Det är lätt för dig att säga, det är inte dig de vill hämta för en liten trevlig åktur. Jag har ju inte heller ens fått ett officiellt tack eller erkännande och kommer väl aldrig att få det!
Berglund såg sorgset på honom.
- Ja, så är det nog. Det är sånt som händer i vår bransch.
- Jo, det sa Wahlgren också, det är bara det att jag är inte verksam inom er bransch. 
- Vad gör jag nu Bergis? Jag har hållit mig undan och sover hemma hos en kompis som jag litar på, men där kan jag ju inte stanna. 
- Har du tänkt över det där förslaget du fick av Wahlgren, stipendiet i USA?
Erik tänkte på samtalet han haft med Wahlgren några månader tidigare. Det stod redan då klart att Erik inte kunde räkna med något erkännande från svenska staten, ingen tapperhetsmedalj, ekonomisk kompensation för skadorna han ådragit sig, ingen ära eller folkets hyllningar. Däremot viftade USA med ett fett stipendium, specialistutbildning på ett valfritt universitetssjukhus, fri bil, hemresor med mera och allt detta utan förbehåll eller villkor. Det luktade CIA lång väg och Erik hade mer eller mindre bestämt sig för att tacka nej. Han ville inte bli mer insyltad än vad han redan var i polis- och agentverksamhet, det var illa nog att de redan börjat prata om och behandla honom som om han var i deras bransch, eller gebit, som Wahlgren hade uttryckt det. Nu hade saken plötsligt kommit i ett annat läge. 
- Lyd mitt råd, ta ett snack med Wahlgren. Jag vet att du inte gillar honom, men jag lovar att du kan lita på honom. Han har mycket dåligt samvete för det sätt som du har behandlats på och vill inget hellre än att få hjälpa dig. 

 

Kapitel 23

Det var söndag och besökstid och sjukhusets cafeteria var full av folk. En del av San Pedros invånare verkade föredra den grå, trista sjukhusbyggnaden framför den flödande solen utanför. Många av de besökande var mexikaner och på sydländskt manér kom de flockvis för att besöka sina sjuka nära och kära.
Erik och Philip hade hittat ett något så när ostört bord i en avskild vrå längst in i lokalen. Philip tuggade på en stor hamburgare medan han la ut texten på sin släpande sydstatsdialekt.
- Alltså, jag har ju märkt att du håller på med nåt magiskt skit, Erik. Mig lurar du inte. Hur fan kan du annars ställa så snabba diagnoser, som dessutom alltid är korrekta? Du tittar så konstigt på kroppsdelen som du undersöker. Jag ger mig fan på att du kan se rakt igenom folk, som Stålmannen ungefär! 
Erik fortsatte oberört att äta medan han väntade på att vännen skulle fortsätta. Philip Darrow var också läkare och de hade börjat umgås på den lilla fritid som fanns mellan praktiken på sjukhuset och forskningen på UCLA, Kaliforniens största universitet. Erik hade sett till att få sin tjänstgöring förlagd till det stora allmänna sjukhuset, istället för det privata sjukhus där man hade planerat att han skulle göra sin praktiska utbildning. I övrigt hade han tackat ja till de förmåner som hade erbjudits. Han hade en egen lägenhet utanför universitetsområdet och ett stipendium som var flera gånger större än de pengar han gjorde av med. Han hade valt en Jeep Cherokee istället för en lyxigare bil. Ibland undrade han om man hade ställt upp med en Rolls Royce om han hade begärt en sådan.
Den enda motprestation som man begärt var att han varannan vecka skulle träffa sin amerikanska kontaktman för några timmars samtal. Erik fick inte klart för sig om William Trias var agent för CIA, FBI eller någon slags statstjänsteman och han brydde sig heller inte om det. Hitintills hade samtalen bara rört sig om alldagliga saker; hur gick studierna, trivdes Erik i USA, behövde han någonting och så vidare. Erik visste att Trias höll på att pejla in honom och samtidigt bygga upp en förtrolig relation mellan dem. Det fick Trias gärna göra. Erik skulle ändå aldrig låta sig dras in i några fler politiska förvecklingar av något slag, det fick räcka med det som han gått igenom i Stockholm året innan.
- Som sagt, fortsatte Phil, eftersom du tycks syssla med nåt slags New Age, så tänkte jag att du kanske kunde vara intresserad av vad den här killen håller på med?
- Varför skulle jag vara det? Jag är inte mer intresserad av new age och annat flum än vad du är, svarade Erik.
- Kom igen för fan, jag sa ju att du inte kan lura mig. Doktor Flum får bli ditt nya namn om du inte passar dig! Allvarligt talat, den här killen har kommit på nåt sensationellt. Om det hela fungerar så är det en bomb, det kommer att ta hus i helvetet! Han har tagit kontakt med mig för att försöka få en vetenskaplig utvärdering av sin metod, som han tycker ligger nära vårt forskningsområde om immunologi och muterande virus. Dessutom är han ju landsman till dig. Du får väl vara lite patriotisk, om inte annat!
- Det har jag redan varit så det räcker, mumlade Erik. Högt sa han: - Jag ska fundera på saken.
- Bra, då säger vi en dag nästa vecka hemma hos dig i den där tjusiga lyan som dina rika föräldrar, eller en rik onkel hyr åt dig.
- Jag sa att jag skulle fundera på saken...
- Ja, jag hörde det. Alltså nästa vecka. Philip reste sig upp. - Jag har en hel rad med små rara damer som sitter och väntar på att få tala med den snälla doktorn om sina liktornar, förstoppade magar och krumma ben. Plikten kallar - ska vi ses ikväll och ta en öl?
- Nej, jag har jour, svarade Erik. Jag åker väl på de av dina små gummor som har nåt allvarligare än dålig andedräkt och annat som du kan klara av utan hjälp av ett proffs.

Kvinnan, som enligt ambulanspersonalen suttit bredvid föraren, hade skador i huvudet, bröstet och ena knäet. Skallskadorna var allvarligast, det hade uppstått en blodutgjutning på vänster sida. Erik såg att man snabbt måste öppna och dränera för att minska på trycket och han beordrade operation.
- Ska vi inte röntga först? undrade den andra läkaren.
- Det hinner vi inte. Kör iväg henne till operation nu, det är bråttom. Vem opererar? Doktor Buchwald? Ja, det är bra. Säg till honom att jag kommer strax och hjälper till.
De flesta av personalen hade börjat vänja sig vid hans snabba och korrekta diagnoser. En överläkare ifrågasatte en gång Eriks diagnos på en inre skada. Under tiden som patienten röntgades och förbereddes för operation avled han. Obduktionen bekräftade helt Eriks preliminära diagnos. Det stod också klart att patienten troligen skulle ha överlevt om han omedelbart hade opererats. Ingen klandrades, men sjukhusledningen hade ett långt samtal med överläkaren om vikten av att till fullo utnyttja den kapacitet och de färdigheter som kunde finnas hos de enskilda läkarna, oavsett dessas tjänsteställning och antal år i yrket. Sedan dess hade ingen öppet opponerat sig när Erik ställde sina diagnoser på sitt märkliga sätt.    
Sam Buchwald stod redan beredd i operationsrummet när Erik kom in efter att ha tagit på sig de gröna kläderna och desinficerat händerna. Han var en äldre, gråhårig man med lugna, bruna ögon under de stålbågade glasögonen. 
- Okay Erik, var tycker du att jag ska gå in? Den äldre kollegan hade helt anammat sjukhusledningens nya och lite märkliga policy angående den här unga läkaren med sin oförklarliga förmåga att verka kunna se rätt igenom patienterna.
- Jag tycker du ska öppna här, sa Erik och pekade. Det verkar finnas en rätt stor propp just här.
- Verkar finnas? Jag kan inte gå in och börja skära på måfå om jag inte är säker, så min unge vän, ge mig ett ja eller ett nej, men inte ett kanske.
- Öppna! Erik var säker och hade som vanligt rätt. Blodutgjutningen låg som ett tryckförband och pressade hjärnhinnorna inåt samtidigt som det förhindrade en ruptur av artären med åtföljande störtblödning.
Efter att ha avlägsnat blodklumparna och torkat rent, sydde Sam ihop det trasiga blodkärlet och operationssåret. Han hade nästan helt slutat förvånas över Eriks övernaturliga förmåga att "se" in i patientens kropp och skulle förmodligen bara höja på ena ögonbrynet om det plötsligt skulle dyka upp vita kaniner under operationsbordet. Det är märkligt så fort man vänjer sig, tänkte han. Ett halvår tidigare skulle han ha betraktat sin tilltro till Erik som det definitiva tecknet på en djupgående mental störning. Det var också märkligt hur sjukhusets direktör och de övriga höjdarna svansade för den här unge läkaren som fortfarande befann sig under utbildning. Sam Buchwald kunde ju inte gärna veta att sjukhusdirektionen hade fått en liten fin vink från högre ort att det här var inte någon vanlig student som man kunde köra med hur man ville. Att den här unge mannen hade kontakter högt upp i samhället stod helt klart för dem alla, utom för Erik själv. Han reflekterade över huvud taget inte på den uppenbara särbehandling som kom honom till del.

En kväll veckan därpå, när Erik var ledig och just hade satt i sig en stor skaldjurssallad, ringde Phil och ville komma förbi med en kompis. Kompisen presenterade sig som Mike, eller Mikael Jonsson, och visade sig vara landsmannen med den fantastiska upptäckten som Phil hade pratat om.
Erik bjöd på öl och de satte sig i det rymliga vardagsrummet. De talade engelska för Phils skull.
- Skaplig lägenhet du håller dig med doktorn. Tänk dig såna ytor i Sverige, bara uppvärmningen skulle sluka halva lönen.
Mike var en lång, mager man i fyrtioårsåldern, med nervösa ryckningar i ansiktet när han talade. Han hade kammat håret i kvinnornas absoluta favoritfrisyr, med glesa hårtestar som kammats över en nästan kal hårbotten. Händerna for omkring som dammvippor runt honom som om de sökte varandra och han var som en prototyp för den manodepressiva personligheten, eller kanske den schizofrena, Erik kunde inte avgöra vilket.
Ganska snart kom samtalet in på den stora upptäckten, den som skulle förändra och revolutionera hela världen, enligt Phil. Det hade att göra med så kallad frekvensmedicin och elektromagnetisk terapi. Tekniken verkade nog så enkel, det handlade om magnetfält och lysning på kroppen med ficklampor i olika färger. Det tog en stund innan Erik fattade vad det hela skulle vara bra för. Tydligen menade Mike att man på nåt vis skulle kunna lysa in ämnen i kroppen med hjälp av en ficklampa och en rund magnet med hål i mitten.
Mikes händer rörde sig nu som om han spelade luftgitarr, de kompade skickligt orden och meningarna som rann ut i en strid ström. Till sist var han tydligen klar med sin utläggning. Händerna hade nu äntligen funnit varann och flätats ihop för att vila en stund.
- Nå, vad tycker du, fattar du? undrade Phil.
- Det är nog lite oklart är jag rädd. Menar ni att man i princip skulle kunna sluta äta och livnära sig på att lysa in matens energiinnehåll i kroppen, eller vad?
Mike suckade lätt som en som är van att bli missförstådd här i världen och drog in ett djupt andetag. Det var som om han tog sats, näsvingarna skälvde och händerna hade fått liv igen.
En halv timme senare trodde Erik att han i princip hade förstått. Han erkände lite motvilligt inför sig själv att det hela inte verkade fullt så galet som han först hade tyckt. Enligt Mike vibrerade olika ämnen i olika frekvenser, något som Erik kände till sedan länge. Mike gjorde en utvikning om homeopati, innan han hittade tråden igen.
- Alltså, arsenik har inte samma frekvens och inte samma kemiska struktur som, låt oss säga, honung, och kaffe ligger ganska långt från C-vitamin på en frekvensskala. Receptorerna på cellerna känner bara igen och tar till sig de ämnen som liksom vibrerar på rätt sätt för just den receptorn, eller som har rätt form för receptorn, men det är ju inget nytt för dig, eller hur?
Erik nickade. Allt detta var känt sedan länge och föremål för omfattande forskning i bland annat immunologi.  
- Tänk dig nu att man kan få vissa partiklar i kroppen att börja vibrera på ett nytt sätt, att ändra en del av sin kemiska struktur och få dem att härma ett annat ämne. Man skulle då kunna skapa falska receptoröppnare och få dessa partiklar att binda sig till, och utöva påverkan på receptorer som egentligen är avsedda för dessa andra ämnen. 
- Vissa miljögifter, bland andra klorerade bekämpningsmedel, t.ex. DDT, och organiska industrikemikalier, som PCB och dioxiner med flera, har visat sig ha en förmåga att efterlikna könshormonerna testosteron och östrogen. När dessa hormonhärmare tar sig in i cellerna hos djur eller människor, via receptorerna för könshormoner, kan det bli kaos i hormonsystemet. Sälarna i Östersjön var nära att stryka med på grund av det, som du kanske minns, fortsatte Mike.
- Sist, men inte minst, vill jag nämna "Micro-cluster water", en patenterad metod där ett ämne läggs i destillerat vatten som cirkuleras genom en laserstråle och ett magnetfält, så att den information som ämnet innehåller överförs och stämplas in i vattnet. Vattnet blir nu bärare av ämnets egenskaper och kan användas istället för ämnet, som kan vara vissa näringsämnen, mediciner och liknande. Så, som ni ser, så finns det viss forskning på det här området.
- Läkemedelsföretagen är förstås måttligt förtjusta i det här och gör vad de kan för att misskreditera de som sysslar med såna här saker, avslutade Mike.
- Så genom att lysa på ett ämne med en ficklampa kan man tillföra kroppen detta ämnes egenskaper, menar du?
- Nej Erik. Fullt så enkelt är det inte, men nästan. Det behövs en magnet också och effekten blir större om man använder ett färgat filter istället för vanligt ljus. Om du vill kan jag demonstrera det hela för dig och visa lite tabeller och statistik över prov som jag har gjort.
De beslöt att träffas igen en lördag om två veckor när både Phil och Erik för en gångs skull var lediga samtidigt. 

Tre månader senare var Erik övertygad. Mike hade under en längre tid testat sin teori på olika försökspersoner och kunde visa statistik som var minst sagt sensationell om den stämde. Där fanns en kvinna som fick medicin för bristande sköldkörtelfunktion inlyst av Mike, en man fick blodtryckssänkande medicin inlyst och en grupp diabetiker slapp ta sina insulinsprutor. Ett antal idrottsmän delade på en kapsel innehållande anabola steroider, samma kapsel användes för hela gruppen, gång på gång. Några av dem hade med framgång tävlat under tiden och genomgått de vanliga kontrollerna för dopning utan problem.      
- De här människorna som får sina mediciner inlysta står hela tiden under läkarkontroll, det vill säga, deras läkare tror att de medicinerar på vanligt sätt. Om nåt skulle gå snett så är det ju bara att sluta lysa och be dem börja ta medicinen igen. Vilket vi alltså inte har behövt göra...
Mike tittade sig omkring. De satt i hans vardagsrum och på bordet låg tabeller och utskrifter av olika tester och utvärderingar av dessa. Erik och Phil hade ställt frågor, mest angående testernas tillförlitlighet och möjligheten av placeboeffekt.
- I styrkegruppen, det vill säga idrottarna, så var det flera som var öppet skeptiska till det hela och bara ställde upp för att vara hyggliga mot mig. Jag har vissa kontakter i de där kretsarna sen tidigare, sa Mike.
Erik undrade vad de kontakterna bestod av. Hade Mike sysslat med försäljning av förbjudna hormonpreparat och liknande? Det verkade inte otroligt med tanke på hans kunskaper i området och uppenbara känningar i branschen. Kanske var han helt enkelt ute efter att hitta ett ofarligt och effektivt substitut för de omdebatterade dopningsmetoderna? Det skulle onekligen kunna revolutionera idrottsvärlden. Eller siktade Mike högre? Lite utpressning mot några av de stora läkemedelsföretagen kanske? De skulle säkert göra allt för att mörklägga hela projektet, bara de först blev övertygade om att det inte var fråga om en bluff.
Phil var eld och lågor, men Erik bestämde sig för att inte bli alltför engagerad i det hela, det var ju trots allt Mikes idé från början. Om Mike kan slå mynt av det här så är det honom väl unt, tänkte han.

 

 
Kapitel 25

Erik drömde att han slogs med mongolen. Han måttade slag efter slag mot det hånflinande ansiktet, men allt han träffade var luft. De grymma, smala ögonen betraktade honom föraktfullt och samtidigt med en viss förväntansfull nyfikenhet, som om mongolen undrade vad denna sentida version av hans son härnäst skulle hitta på. Han tittade roat på medan Erik försökte sig på en av Farsans karatetekniker. Sparken hade träffat mongolen i tinningen om han hade stått kvar, vilket han inte gjorde. Istället dök mongolen oförklarligt upp bakom Erik och kopplade ett kvävande grepp över halsen. Erik försökte skrika: Du kan inte döda mig, jag är din son! Det ringde i huvudet och han tyckte att han inte fick luft. Ringandet fortsatte högre och högre, tills han vaknade. Det var dörrklockan han hade hört och han satte sig upp, fortfarande lite desorienterad. Var det möjligt att hela drömmen hade utlösts av ringsignalen? Han tyckte sig komma ihåg någon historia om en man som hade drömt att han skulle halshuggas under franska revolutionen. Drömmen var rätt lång och mycket realistisk, allt från färden på bödelskärran, den skränande mobben och till sist giljotinen som susade ned och slog till honom varvid han vaknade. Han hade ramlat ur sängen och fått en lampa eller nåt i skallen, vilket tydligen hade utlöst hela drömmen på en bråkdels sekund.
Det var Phil, en mycket uppskakad Phil. - Herre Gud, Erik, jag har stått här en hel evighet och ringt på. Jag trodde inte du var hemma och skulle just gå.
- Vad har hänt? Har en av dina gamla rara tanter stämt dig för felbehandling?
- Släpp in mig för fan! Det här är inget jävla skämt, hela helvetet har brutit ut! Mike är död, mördad av den där jävla medicinmaffian och nu är de ute efter mig tror jag.
Efter ett par koppar starkt kaffe hade Phil slutat att skaka och svära i varannan mening. Han drog sin historia en gång till, och denna gång lite mer sammanhängande och lättare att följa med i.
Mike hade hittats död i sin lägenhet med en spruta dinglande i ena armvecket. En överdos, sannolikt horse, men det skulle obduktionen utvisa. Typisk olyckshändelse eller självmord enligt polisen, men Mike hade aldrig brukat något starkare än marijuana, och aldrig någonsin injicerat någonting, det var Phil helt säker på.
Phil hade blivit skärrad och försökt ringa Erik, som inte var hemma förrän efter midnatt.  
- Hjälp mig Erik, jag vet inte vad jag ska ta mig till!
- Polisen...
- Du tror väl inte att de sväljer hela den här historien - att Mike är ett offer för lejda mördare, inhyrda av nåt uppskrämt läkemedelsföretag!   
– Är du helt säker på att Mike blev mördad, att han inte knarkade utan att vi visste något?
- Ja Erik, han blev mördad, var så säker.
– Vem?
– Förmodligen Nova Lab, möjligen Schillers, men det är mindre troligt. Mike kontaktade båda, men det var bara Nova som visade nåt intresse, hos Schillers blev han mer eller mindre utskrattad och i det närmaste utslängd. Nova började testa metoden för över en månad sedan, de försökte lysa in olika ämnen, det berättade Mike för mig förra veckan. Jag försökte ringa dig men du var inte hemma, så jag tänkte berätta det senare, det var ju ingen direkt brådska tyckte jag. Du vet ju hur lång tid det tar att labba, kolla, testa om och dubbelkolla. Både Mike och jag räknade med att de skulle hålla på flera månader innan vi skulle höra från dem.
- Men varför mörda honom? Kunde de inte gett honom ett jobb som projektledare eller nåt och en skaplig hacka för idén, om den visade sig vara bärbar?
- Han kanske begärde för mycket. Eller så ville de tysta ned det hela. Det kunde ju bli ett dråpslag för dem, ja för hela läkemedelsindustrin, om folk skulle börja lysa in mediciner och annat. Tänk dig själv Erik, hur grannarna springer och lånar av varann, som när man behöver en kopp mjöl för att laga mat och inte vill springa till affären. Jo, förlåt att jag stör Mrs Smith, det är så att min man har sån huvudvärk, så kanske jag kunde få låna en värktablett till imorgon? Förresten skulle jag passa på att lämna tillbaka kapseln med östrogen, jag har lyst in den under en vecka och nu har vallningarna gått över, tack så hemskt mycket!
- Ja, försäljningen skulle nog sjunka som ett ankare vid en störtankring. Vet Nova att jag är inblandad?
- Inte vad jag vet. Det är ju mest Mike och jag som har sysslat med det här, du har ju så att säga bara varit med på ett hörn. På de testrapporter som Mike lämnade dem figurerar bara han och jag med namn.
- Vi gör så här: Du skriver ned en rapport om metoden, hur den utvecklades, hur man gör och så vidare. Använd vanliga ord, skriv enkelt så att vem som helst förstår, en bruksanvisning helt enkelt. Jag drar kopior imorgon på jobbet och ser till att de skickas till några utvalda personer, att öppnas endast i händelse av min död.
- Vilka personer?
- Det vill du inte veta Phil, om du tänker efter...
- Du menar så jag inte kan tjalla, inte ens under tortyr?
- Till exempel.
- Det låter uppmuntrande!
- Ja, din situation är ju inte så uppåt just nu, men det ska vi ändra på. Vi ska trycka till de jävlarna riktigt ordentligt för vad de har gjort, lita på mig!
- Din tokiga jävla svensk! Sätt lite voodoo på dem!
- Jag har funderat på det. Jag måste bara dra loss ett hårstrå från deras högste boss först.
- Eller dra ut en nagel!
- Utan bedövning! För första gången på över ett dygn skrattade Phil.

Så fort Erik fick en stund över ringde han upp Nova Lab från telefonen i vilorummet.
- Det här är doktor Erik Bergman från UCLA´s forskningscenter. Jag vill tala med en av era forskningschefer. Nej, jag vet inte vad han heter, vem som helst av dem går bra antar jag.
- Edward Letzer. Vad kan jag stå till tjänst med?
- Jag heter Erik Bergman och forskar på UCLA, molekylär biologi bland annat. Jag skulle vilja tala med nån som håller i ett projekt om magnetinlysning, alltså den metod som en viss Mike Jonsson har presenterat för er.
Det blev tyst en stund i andra ändan, tillräckligt länge för att övertyga Erik om att han var på rätt spår. I annat fall vore det ju en naturlig reaktion att fråga vad det var för slags projekt och vem Mike Jonsson var.
- Hm, vad sa ni att ni hette? Dröj ett ögonblick så ska jag koppla er vidare till min chef.
Erik fick vänta ett par minuter, tillräckligt lång tid för Letzer att förbereda sin chef på samtalet antog han.
- Van Anken här. Det var en behaglig röst med stål i botten, en äkta direktörsröst. Tydligen ansåg inte Van Anken att han behövde presentera sig med varken förnamn eller titel. En självsäker man.
- Mitt namn är Erik Bergman. Jag är, eller rättare sagt var, vän och medhjälpare till Mike Jonsson.
- Jaha? Rösten var vänligt neutral och avvaktande. Van Anken tänkte inte visa sina kort och Erik beslöt sig för att gå på offensiven direkt.
- Jaha vad då? Försök inte vara stöddig mot mig, för då lägger jag på luren!
Det hördes inget klick i luren och Erik fick den bekräftelse han ville ha.
- Jag väntar... sa Van Anken.
- Möt mig klockan nio ikväll på restaurang Pacific, ni får ringa dem och boka bord, det kan ni säkert ordna. Kom inte sent och kom ensam.
Erik la på utan att låta Van Anken hinna svara.

- Doktor Bergman?
Van Anken var en smärt och solbränd man i sextioårsåldern. Kostymen var dyr, handslaget varmt och fast och det grå håret välfriserat.
De beställde och småpratade utan att nämna det egentliga skälet till mötet. Van Anken berättade i allmänna ordalag om Nova Lab, deras verksamhet och framtidsplaner. Det lät flott, framgångsrikt och visionärt. Erik väntade ut honom, och vid kaffet kom det.
- Du hade ett förslag som du ville diskutera, om jag uppfattade dig rätt?
- Ja, jag vill sälja en idé, ett koncept åt er.
- Fortsätt.
- Det handlar om hur man med hjälp av en ficklampa och en magnet kan lysa in olika ämnen i kroppen. Ja, egentligen lyser man ju inte in själva ämnet, det går ju inte, utan ämnets frekvens, som du nog förstår. Ämnet kan vara ungefär vad som helst, en medicin till exempel.
- Hm, det låter intressant...
- Och bekant kanske?
Van Anken ignorerade det sista. Istället sa han: - Vårt företag har som policy att aldrig diskutera affärer eller föra förhandlingar på krogen. Bland annat på grund av risken för avlyssning, stället kan ju vara buggat i förväg av motparten. Jag föreslår därför istället ett möte på vårt kontor här i LA, där kan vi prata fritt. Naturligtvis måste du då gå igenom vår säkerhetskontroll, liksom alla som tillåts komma upp på femte våningen, där direktionen håller till. Inga kameror, bandspelare och liknande, är det OK?
- Naturligtvis. Vad sägs om klockan ett?
- Utmärkt. Jag skickar en bil att hämta dig, du blir hemkörd sedan. Och jag insisterar på att få betala notan här ikväll. Det har varit ett sant nöje att lära känna dig doktor Bergman, eller ska jag säga Erik?
- Doktor Bergman går bra.
Till sin tillfredsställelse såg Erik en lätt ryckning i ena ögonlocket, i övrigt lyckades Van Anken hålla masken. Eriks intuition hade lett honom rätt, snobbandet med att inte presentera sig med en imponerande titel berodde just på att den här mannen tyckte att han hade en väldigt fin och märkvärdig sådan, men ville att det skulle komma fram som av en slump för att höja effekten. Erik hade hittat fiendens första svaga punkt.
En svart limousin med chaufför körde fram när de kom ut på gatan.
- Får jag nöjet att erbjuda doktorn skjuts hem?
Van Anken lyckades inte helt hålla bort en ironisk underton. Förmodligen var han i likhet med många andra höjdare i sin bransch inte bara före detta läkare utan kanske docent eller professor i nån medicinsk specialitet. Och nu hade han blivit förolämpad av en mycket yngre och ännu ej färdigutbildad läkare.  
– Nej tack, jag har också egen bil med chaufför - en kompis kör. Van Anken avstod från att le artigt. En till poäng åt mig, tänkte Erik lite elakt. Nu är han mer ur balans än han är van vid.
– På återseende då doktor Bergman.
Erik nickade lätt och vände sig demonstrativt om för att studera menyn i skyltfönstret vid entrén. Klockan var fem minuter över tio.

– Jag tror att de har svalt betet, åtminstone till hälften. Och jag har nog fått en fiende på köpet, berättade Erik medan de körde hem.
– Vad ska du säga till dem imorgon?
– Inte så mycket. De kommer nog att säga desto mer när de hör mitt förslag.
– Som är?
- Femtio miljoner, tjugofem åt dig och tjugofem åt mig. 
Phil var nära att krocka med en lyktstolpe och bromsade in vid vägkanten.
– Du är inte klok! Menar du italienska lire eller nåt sånt?
- Äkta US dollars. På hemligt sifferkonto i Schweiz. Jag sätter min advokat att jobba på det, vi vill ju inte skatta bort det. 
– Din galna, jävla svensk! upprepade Phil gång på gång under resten av färden. Det lät som ett mantra, och fungerade som ett sömnmedel på Erik där han satt i framsätet.   

 

Kapitel 26

Det blev mycket tyst i rummet och luftkonditioneringen hördes plötsligt väldigt tydligt.
- Du skämtar, sa Van Anken.
– Dödligt allvar, svarade Erik.
– I helvete att vi betalar en förmögenhet för nåt jävla snömos som nån utländsk tönt har kommit dragande med. Edward Letzer kunde inte behärska sig. Är du inte klok? För resten så har vi redan betalat Mike Jonsson, och det här var väl hans idé och inte din så vitt jag förstår!
Det varnande ögonkastet från Van Anken kom någon sekund för sent.
– Ja, jag vet att ni har betalat Mike, och hur. Men polisen och tidningarna vet det inte.
– Inte en chans Bergman! Det var Van Anken, en Van Anken utan titulerande.
– Det var självmord och det kommer ingen utredning och inga smarta advokater att kunna ändra på. Tror du att vi har nåt att göra med Mikes tråkiga frånfälle, eller vad? 
– Glöm det, svarade Erik. Ska vi återgå till affärerna? Ni vill inte att den här metoden ska bli känd hos allmänheten. Jag vet inte hur många bland er personal som känner till den, det är ert problem, men utanför er krets är vi bara tre, jag menar vi var tre, som har studerat metoden och vet hur den fungerar. Igår postades ett antal brev till bland annat några advokater, poliser och andra, alla vänner till mig. Inuti varje brev ligger ett annat, plomberat brev med en utförlig förklaring och beskrivning av metoden, färdigt att skickas till vissa utvalda tidningar och andra inom massmedia om jag till exempel skulle ramla ut från fönstret här, snubbla i trappan eller på annat sätt råka ut för något otrevligt. Femtio miljoner skulle få mig att återkalla samtliga brev och för alltid försegla min mun beträffande den här tekniken, eller metoden.
- Mikes kompanjon, Phil Darrow, hur blir det med honom?
– Han ingår i uppgörelsen, på samma villkor som mina.
– Åh, Herre Gud, femtio miljoner till! stönade Edward Letzer, och Erik undrade var de hade hittat detta stolpskott till chef. Han visste inte att Edwards far var styrelseordförande i Nova Lab och i kraft av detta lyckats putta upp sin telning till dessa alltför höga sfärer.
– Edward, sa Van Anken med plågad stämma, var snäll och plocka fram vår forskningsrapport om magnetinlysning och ha den klar på ditt kontor om tio minuter.
Edward Letzer lommade iväg och Erik fortsatte: - Priset är femtio miljoner, inte hundra. Villkoren är att vi får godtagbara garantier för vår framtida säkerhet. Detta gäller naturligtvis också för Mikes granne, Marta Sanchez, som oförskyllt har dragits in i den här härvan och nu tvingas hålla sig gömd. Hon vet ingenting och måste kunna återvända hem redan idag, gärna med en liten kompensation för utstått lidande, och då menar jag inte lite gratis piller och mediciner.
- Bergman, du begär för mycket, vi...
– Doktor Bergman.
- Vad?
– Doktor Bergman för dig din pillerkrängare!
– Vad i helvete! Masken föll av Van Anken men kom lika snabbt på plats igen. Beundransvärt, men inte helt godkänt professorn, tänkte Erik.
– Alltså, doktor Bergman, förslaget är inte godtagbart. Hur skulle det vara om vi börjar om på nytt, sätter oss ned och resonerar som de förnuftiga människor vi ju alla här är?
– Nej, sa Erik. Mitt erbjudande är inte förhandlingsbart.
– Ditt sista ord?
- Mitt sista ord.
– Och när vill du ha svar?
– Imorgon. Så hinner ni ta upp det med styrelsen om det behövs.
– Vi måste få prata igenom det här doktor Bergman. Min sekreterare tar dig till vår direktionsmatsal en våning upp. Där finns också en bar med en fin utsikt över stan. Säg bara till vad du vill ha.
– Det har jag redan gjort - femtio miljoner.
Ingen skrattade.

– Dåligt Archie, mycket dåligt. Han fick dig på fall där, fick dig att tappa fattningen. Inte bra när man gör affärer. Det är en listig jävel, en riktig orm. Han har naturligtvis räknat ut att du förmodligen sitter på lite fina titlar, kanske vet han att du är professor, eller var, i endokrinologi. Doktor Bergman! Skickligt gjort, den mannen skulle kunna gå långt hos oss.
Mannen som talade hade hittills suttit tyst och han hade heller inte presenterat sig för Erik, bara tagit i hand och mumlat något ohörbart. Han var Melwyn Fleetwood, högste chef för Nova Lab, endast underställd styrelsen och influgen från New York samma morgon för detta möte.
Han vände sig nu till den tredje mannen i rummet, Frank Gleason, Nova Labs chefsjurist.
– Vad anser du Frank?
– Det är för mycket Mel, styrelsen kommer aldrig att gå med på det. Vi erbjöd Mike Jonsson fem miljoner och så långt är jag med. Men femtio miljoner, jösses, de kommer att hudflänga oss!
– Vems var idén att ta till en alternativ lösning för Mike Jonsson?
– Ja vem tror du? svarade Van Anken. Unge Letzer så klart. Han överskred sina befogenheter, jag visste inget förrän det var för sent.
– Gör dig av med honom!
- Det var ditt förslag att ta upp honom hit Mel, jag ville aldrig ha honom.
– Ja, jag vet. Albert Letzer låg på oss alla och till slut gav vi med oss. Men nu ska han bort. Sätt honom nånstans där han gör minst skada, ge honom ett större kontor, finare skrivbord och en snyggare sekreterare än den han har, men ta för Guds skull bort honom från femte våningen! Jag tar hand om Letzer senior, han kommer att förstå.
– Hur ser det ut rent legalt Frank? Kan vi binda upp den här kaxiga unge doktorn och täppa till truten på honom, jag menar vad gäller den här metoden med magnetinlysning, för övrigt lär det nog inte vara så lätt att stuka honom. Jag känner till typen, hängiven sina ideal, slåss till sista blodsdroppen för att försvara det han tror på, lojal och oftast ärlig, benägen att hålla ord.
– Jag hoppas att du har rätt i att han kanske håller ord, för vi har inte så mycket att sätta emot om han skulle välja att börja prata, och då menar jag även efter en eventuell uppgörelse med honom. Det finns en lång rad lagar som han kan åberopa om vi stämmer honom för kontraktsbrott, allt från konkurrensbegränsande lagar om kartellbildning och annat till konsumenternas rätt till information, yttrandefriheten och fan vet allt. Enda chansen är om vi kan köpa över honom, till exempel erbjuda honom ett fett anbud som forskningschef inom nåt område som intresserar honom. Ge honom en furstlig lön, fri tjänstebostad, resor, obegränsad kredit och så vidare. Och naturligtvis en ordentlig hacka som extra bonus, dock inte den fantasisumma som han begär. Som anställd hos oss kan vi ta ett fast grepp om pungen på honom, ett grepp som bara känns om vi kramar lite, annars inte. Han blir bunden av tystnadslöfte på ett sätt som annars är omöjligt, bunden både legalt, socialt, ekonomiskt och kanske också emotionellt.


– Den andre då, Phil Darrow? undrade Van Anken.
– Vi gör en motsvarande deal med honom också, men något säger mig att honom får vi nog betydligt billigare.
- Be Letzer komma in med den där rapporten, bad Melwyn Fleetwood.
Letzer måste ha stått i startgroparna, så snabbt som han uppenbarade sig, ivrig att vara till lags. Beskäftigt la han fram en plastmapp åt var och en.
– Hur många såna här är ute och cirkulerar på företaget? undrade Frank Gleason.
– Det finns bara två ex till, i säkert förvar i mitt kassaskåp, svarade Letzer.
- Hämta hit dem när du är klar med din föredragning.
– Vi vill ha en kortfattad redogörelse, sa Van Anken, så förlora dig inte i detaljer och försök inte förklara hur och varför metoden fungerar, det får bli en senare fråga.
Edward Letzer var åtminstone en van och driven föreläsare, det erkännandet gav de honom. Efter en kort genomgång av hur testerna utfördes för att utesluta fusk och inverkan av placeboeffekten, gick han över till det rent praktiska utförandet av testerna.
– Det är faktiskt bara Van Anken och jag här på företaget som vet hur man gör, de andra får inte vara med när inlysningen sker och försökspersonen ligger på en bänk med mörka solarieglasögon på sig, så de ser heller inte vad vi gör. Är det OK att Frank är kvar, jag menar...
Efter en kort nick från Melwyn Fleetwood fortsatte han: - Som sagt, de övriga i teamet vet egentligen inte alls vad vi håller på med och det mesta av utvärderingen har Van Anken och jag också tvingats att göra själva. Han gjorde en kort konstpaus innan han fortsatte.
– Resultaten kan inte kallas annat än sensationella, de överträffade våra vildaste förhoppningar, eller kanske borde jag säga farhågor. Effekten av inlysningen varierade från ca femtio procent jämfört med vanlig medicinering eller intag av ämnet, till över sjuttio procent, ja ibland verkade det vara hundra procent. Vi lyste in olika mediciner, vitaminer, blodtryckssänkande preparat, adrenalin, endorfiner och andra hormoner. Jag medger att metoden fungerade inte på alla preparat och olika individer svarade lite olika på vissa ämnen, det kan ni se på tabellerna på sidorna sju och elva, men överlag så var resultatet entydigt - det fungerar oftast, och i regel över förväntan bra. 
– Hur är det med biverkningar? ville Melwyn Fleetwood veta.
– Inga hitintills. Tyvärr, det är ju på biverkningarna vi tjänar våra största pengar!
Letzers skämt uppskattades inte, det fick vara gränser för självironin.
– Tack Ed, du kan vänta på ditt rum, avfärdade Van Anken honom.
Melwyn Fleetwood tog till orda. – Det här verkar vara det största hotet mot vår verksamhet som jag har varit med om, började han. Om detta sprids hos gemene man så kan det vara början till slutet, ett slut som kan komma så snabbt att vi aldrig hinner sätta in motåtgärder i tid. Och inte bara slutet för vårt företag, det kan komma att slå mot hela branschen, hela läkemedelsindustrin kan mer eller mindre gå under. Vi kan inte vända oss till våra konkurrenter och be alla ställa upp solidariskt, inte den här gången, så det blir vi som själva får kratsa kastanjerna ur elden, både våra egna och de andras, det kan inte hjälpas. Sett mot den bakgrunden mina herrar så är femtio miljoner dollar inte dyrt, det är billigt! Det är inte mer pengar än att det går att fördela dem på olika poster, skyffla runt dem på olika konton ett tag och låta dem cirkulera för att så småningom omärkligt glida in och försvinna på ett sifferkonto i något land med vattentät banksekretess. Det har gjorts förut, alla gör det om det är nödvändigt, vi också. Sluta upp med att låtsas se förvånad ut Frank, det klär dig inte.
- Och om de inte vill ha svarta pengar Mel?
- Det vill de Frank, det vill de. Men naturligtvis måste en mindre del, en miljon eller så, utbetalas mot kvitto så att vi har nån form av underlag för de kontrakt som du får upprätta.
- Ska vi inte öppna med att försöka köpa över honom? Om vi får Bergman så kommer nog Darrow också att rätta in sig i ledet.
- Du har min tillåtelse att försöka Archie, men glöm inte att kalla honom doktor Bergman.
Van Anken kände sig nödd att stämma in i Melwyn Fleetwoods och Frank Gleasons glada skratt. Han hatade Erik Bergman mer än någonsin. Djupt och innerligt.

- Svaret är nej. Jag är inte intresserad av att jobba för er. Tänk om jag slutar som han där! Och Erik pekade på Van Anken, som kände blodet rusa mot huvudet. Varför sköt Bergman in sig på honom hela tiden, vad hade han emot honom? Van Anken kunde inte veta att Eriks strategi var att slå mot fiendens kända veka punkter. De andra två männen i rummet kunde han inte komma åt lika lätt, han visste ju inte vilka de var, inte ens vad de hette, när det kom till kritan. Erik beslöt sig för att ändra på det. Han kopplade på telepatin.
- Tycker ni inte att vanlig hövlighet och affärssed bjuder att ni två presenterar er, nu när vi kanske ska göra stora affärer ihop, sa han. Du är ju ändå boss här, inte sant, och den andre måste vara er advokat.
- Det stämmer, sa den äldre av de två. Jag är Melwyn Fleetwood, det är jag som är högste chef här, och det här är vår chefsjurist Frank Gleason, som är med så att det hela ska gå lagligt till.
- Menar du att ni har tänkt betala mig över bordet, helt öppet? Då måste jag nog höja budet en hel del med tanke på de skatter som jag i så fall tvingas att betala.
- Nej, vi ska nog hitta på ett sätt att komma runt det problemet, det löser vi lätt.
Det var Melwyn Fleetwoods tur att hängas ut. Van Anken dolde ett leende.
- Var advokaten kanske med och såg till att min kompis Mike fick ett visserligen olagligt men ändå för er legalt oantastligt slut?
- Ska vi kanske komma till sak, sa Melwyn Fleetwood med frost i rösten.
- Doktor Bergman, vi har som sagt ett motbud att komma med, sa Van Anken. Vi kan erbjuda er ett toppjobb som forskare med chefsbefattning, alla de förmåner som ni nyss har tackat nej till, och ytterligare några guldkantade erbjudanden. Vidare är vi beredda att gå er till mötes ett steg när det gäller den rent ekonomiska uppgörelsen, låt oss säga fem miljoner kontant, svart naturligtvis om ni så önskar.
Erik stod tyst en stund och tittade från den ene till den andre. Han kände spänningen i luften, men berördes inte av den. För de andra tre var nervpressen oerhörd och till sist vek sig Van Anken.
- För helvete människa, ni är ju inte... Det är orimligt, vi kan bara inte betala så mycket för en metod som vi sannolikt aldrig kommer att få nån glädje av, en enkel idé som nån ramlade över av en slump! Var lite resonabel Bergman!
- Doktor Bergman, jag trodde att vi var överens om det.
- Dra åt helvete, mumlade Van Anken halvhögt.
- Melwyn, var snäll be den där mannen avlägsna sig. Jag kan inte förhandla med nån som står och skriker och sen förolämpar mig. Det här är ingen jävla basar i Kairo där ni kan stå och gapa och pruta om priset!
- Archie, var snäll vänta utanför en stund medan jag talar med doktor Bergman här.
Van Anken slog igen dörren demonstrativt hårt efter sig.
- Ilsken typ den där, han behöver nog semester, eller kanske lite mer av den där nya nervmedicinen som ni håller på och lanserar.
- Doktor Bergman, låt oss hålla oss till sakfrågorna. Varför en så orimligt hög summa?
- Låt oss kalla det skadestånd, skadestånd för vår kamrat Mike Jonssons plötsliga död. Han hade kanske fru och barn.
- Fel, det har vi kollat. Han var ungkarl, enda nära släktingen var en syster nånstans i norra Sverige. Inga barn, inga föräldrar, ingenting.
- Så lämpligt då. Ingen som kommer att ställa till bråk alltså? Men han hade några vänner, tråkigt nog för er.
- Så det här är en privat vendetta?
- Nej, i så fall skulle priset vara mycket högre.
- Kan det bli så mycket högre? Ni begär femtio miljoner för något som är värdelöst för oss, nåt vi inte kan patentera och utnyttja.
- Tillåt mig påpeka att ni betalar inte för att utnyttja den här metoden, utan för att hindra andra från att göra det, sa Erik syrligt.
- Och det skulle vara värt femtio miljoner?
- Nej, det skulle vara värt oerhört mycket mer, flera miljarder dollar. De tio största läkemedelsföretagen i världen, och dit hör ni, omsätter totalt mer än tjugo miljarder dollar per år, och försäljningen pekar stadigt uppåt. Hela er bransch skulle sättas i gungning, alla investeringar, för att inte tala om vinster, skulle kunna rasa ned i ett svart hål och kanske hela ert jävla företag med skrytbyggen, lyxiga kontor, överbetalda fjantar som ni själv och era lakejer här och era förbannande skitmediciner som har gjort mer skada än nytta, allt detta skulle kunna försvinna med en jävla smäll och det vet ni. Så femtio miljoner är billigt, en miljard är ett mer realistiskt pris och det är också det pris som gäller från och med imorgon om vi inte då har nått en överenskommelse. Om jag alls är villig att prata affärer med er imorgon, vill säga.
- Och ni ska vara läkare? Ni är en mycket farlig man doktor Bergman, en riktig djävul skulle en del säga.
- Den enda djävulen här är du, som lever på att hålla så många människor som möjligt i ett beroende av era oftast verkningslösa mediciner, mediciner som sällan botar, men desto oftare ger biverkningar som ni har manipulerat fram, så att ni kan sälja nya mediciner mot biverkningarna av de gamla. Ni är ta mig fan värre än knarkförsäljarna, de låtsas åtminstone inte att det de säljer är bra för individen och samhället, folk som ni gör mig illamående! Och du är innerst inne inte alls ovillig att ge mig det jag begär, eftersom du inser att det är värt pengarna många gånger om. Samtidigt tycker du illa om mig och hatar tanken på att ge mig femtio miljoner. Ett nackskott vore bättre, inte sant.
Melwyn ryckte till, han hade faktiskt precis stått och tänkt orden ett nackskott skulle vara en bra lösning.
Melwyn Fleetwood var röd ända upp till hårfästet. Han kunde inte påminna sig att någonsin ha blivit så respektlöst behandlad. Och ändå måste han behärska sig för sitt företags skull. Melwyn Fleetwood tyckte att han i detta ögonblick förstod hur krig uppstod och varför människor ibland mördade varandra. Det skulle vara en stor lycka om han kunde skjuta skallen av den här oförskämde, flinande tölpen som nu var på väg att sko sig på hans företags bekostnad, tänkte han. Men högt sa han: - Jag ska informera styrelsen, du ska få ett svar imorgon. Gleason kan sköta resten av förhandlingarna. Vi behöver inte ta i hand, jag får lita på ditt ord. Jag hoppas vi inte ses fler gånger.
- Detsamma, sa Erik flinande.


                                                                                                 
Albert Letzer la fundersamt ifrån sig telefonluren. Via snabbtelefonen bad han sin sekreterare ordna ett möte med Frank Gleason så fort som möjligt. Antingen hade Edward återfallit i sin ungdoms drogmissbruk och fått en psykos, eller så hade Los Angelesledningen börjat hallucinera. Och Melwyn verkade vara den som ledde galningarna!
Letzer Jr. hade varit näst intill hysterisk i telefonen och pratat om det avtal som man nyss hade förhandlat fram för att köpa upp en teknik som möjligen skulle kunna skada företaget, men sedan hade han babblat osammanhängande om stridsklädda samurajer och nån underlig läkare från Europa. Albert Letzer ringde åter på sin sekreterare och bad henne istället ringa upp Gleason, var denne än befann sig.
- Frank Gleason här.
- Frank, det är Al. Vad är det jag hör om LA-kontoret? Har de fått fnatt? Min son ringde upp mig och berättade, eller försökte berätta, nån sanslös historia. Vad är det som händer?
Det blev tyst i andra änden.
- Frank, är du där? Jag väntar!
- Al, vi måste ses. Jag är i New York nu och kan vara hos dig ikväll om det passar. Det är värre än du tror. Och Al, prata inte med Melwyn innan vi har talats vid.

Albert Letzer bodde i en exklusiv tvåplansvilla i en av Bostons förstäder. Som styrelseordförande var han den mäktigaste mannen i Nova Lab, en position som hade kostat honom en hjärtinfarkt och två äktenskap, vilka gett som resultat höga underhåll och ett antal barn som inte var till någon större glädje för honom. Han betraktade Nova Lab som sitt livsverk och hörde med stigande förvåning och vrede på den otroliga historia som Gleason under svår vånda redogjorde för.
- Om jag har förstått dig rätt Gleason, så har ni alltså gripits av kollektiv panik där i LA. Letzer använde inte längre Frank Gleasons förnamn, ett illavarslande tecken.
- Ni har alltså lyckats ordna med två mord, undanhållit viktig information för styrelsen och på så sätt fått oss att betala ut femtio miljoner dollar, ja nära hälften har vi ju fått tillbaks, men ändå, kommit på kant med maffian och lyckats få en asiatisk proffsmördare på halsen som tar sig in och ut ur era hem som han vill. Gratulerar!
Frank Gleason försökte stå emot behovet att lossa på slipsen. Han kände svettdropparna bryta fram i pannan och på ryggen och längtade intensivt efter en stor Bourbon med is. Han var i färd med att begå yrkesmässigt självmord, men om det kunde rädda livhanken så var det värt det. Han hade lytt rådet att ta in på hotell, men redan samma natt stod den där teaterfiguren igen och stirrade på honom där han låg i sängen, och i nästa ögonblick var han åter försvunnen. Bergmans livvakt verkade ju kunna nå honom var och när som helst och skulle kanske inte nöja sig med att ge honom en varning nästa gång.
- Jag emotser din avskedsansökan imorgon Gleason. Du får gå utan de där fina avgångs- och pensionsförmånerna som du har rätt till. Såvida du inte föredrar ett, nej två, åtal för mord? Jag har bokat in ett möte med Fleetwood imorgon, så våga inte kontakta honom innan. Han kan ändå inte rädda dig, ni sitter i samma båt.

- Jag hade företagets bästa för ögonen, det måste du förstå Albert.
Melwyn Fleetwood slogs för sitt liv, ett avsked på grått papper skulle kunna sätta streck för hans vidare karriär, och utan den var hans liv ingenting värt.
- Jag saknar ord! Hur dum får man bli? Och varför kontaktade du inte mig, eller nån annan i styrelsen?
- Det gjorde jag.
- Ja, men du gav mig bara halva storyn. Du övertygade styrelsen om att det bara handlade om att köpa upp en intressant metod som såg ut att eventuellt kunna skada företaget ekonomiskt. Sånt har gjorts tidigare, som du vet, och vi litade på din bedömning att det var värt det. Jag begriper inte hur ni kunde gå på den där Bergmans historia och hot om att allvarligt skada, ja rentav sänka företaget?
- Metoden fungerar...
- Det hör inte hit! Det gör homeopati också och frekvensmedicin som till exempel cluster water, för att ta några exempel. Jag kan gå med på att vi köper upp en del av de där idéerna, om priset är skäligt, på samma sätt som vi ibland köper uppfinningar som skulle kunna äventyra försäljningen av våra egna likartade, och kanske ibland något sämre, produkter. Trots det anser jag att de här metoderna som jag nämnt inte utgör ett reellt hot mot vår verksamhet och det kommer inte magnetinlysning heller att göra. Jag trodde du var klyftigare än så. Folk tror inte på sånt där alternativt flum, det vill säga majoriteten av alla människor. De vill ha våra blå, röda, gröna och gula tabletter och kapslar, det ger dem en känsla av trygghet, något konkret att ta på, något som är sanktionerat av staten och läkarna.
Melwyn Fleetwood svarade inte.
- Du skulle bara ha låtit de där figurerna gå ut och publicera sin revolutionerande nyhet och göra sig till allmänt åtlöje! Istället har du försatt företaget i en synnerligen riskabel situation, med en VD som har anlitat maffian, beordrat mord och jag vet inte allt.  
- Som du förstår är din situation ohållbar. Du får behålla de förmåner som ingår i ditt kontrakt i händelse av att du blir ställd åt sidan, vilket är vad som kommer att ske nu. Jag vill ha din avskedsansökan på mitt bord imorgon. Ange hälsoskäl, eller vad du vill och hoppas att vi kan röja upp efter dig. Om saken kommer ut så står du ensam. Jag och styrelsen tar helt avstånd från dig och dina gangstermetoder och kommer med all rätt att hävda att vi varit totalt ovetande om vad du och dina medbrottslingar har haft för sig där i L.A. Jag vill till sist påminna dig om att det är dödsstraff för mord i Kalifornien...

Efter att ha avskedat Van Anken och omplacerat unge Letzer till en lämplig reträttpost, var Albert Letzer klar med den inre storstädningen. Han ringde sen personligen upp Erik Bergman och bad om ett möte. Mötet ägde rum på neutral mark, i ett konferensrum på Hilton Hotell i Los Angeles.  
Från Nova Lab deltog, förutom Albert Letzer, två av styrelsens ledamöter, George Nelson och Nicholas Cook, och den i hast nyutnämnde chefsjuristen Stephen Foster.
- Vi vill omförhandla ditt avtal med Nova Lab, sa Letzer.
- På vilka grunder?
- Det tillkom utan att styrelsen var informerad om alla fakta och är därför ogiltigt.
- Precisera det där, bad Erik.
- Det har kommit till vår kännedom att Melwyn Fleetwood var hårt pressad av er, jag drar mig inte för att använda ett så starkt ord som utpressning. Avtalet kan därför inte anses vara juridiskt bindande.
- Det är undertecknat av er VD.
- Före detta VD. Melwyn Fleetwood har avgått från sin post på grund av hälsoskäl.
- Kan ni inte ge honom några av era fantastiska mediciner så han blir frisk igen? undrade Erik giftigt.
- Unge man, den där taktiken biter inte på mig. Behåll era sarkasmer för er själv, jag är inte som Fleetwood och de andra.
- Jag kommer att publicera våra rön.
- Gör det! Albert Letzer log maliciöst. Det ska bli intressant att se reaktionen på det - om det blir nån. Det här blir bara ännu en i raden av mer eller mindre svårbegripliga metoder från medicinens utkanter, få kommer att bry sig.
- Det återstår att se. Metoden fungerar.
- Det är möjligt, men ointressant. De flesta människor i världen kommer ändå att fortsätta gå till sin läkare för att få recept på de mediciner som vi tillhandahåller. Mediciner som har kostat oss åratal av hårt arbete och forskning att ta fram, för att inte tala om de väldiga summor som krävs för att få dem patenterade och godkända.
- Mänsklighetens välgörare, mumlade Erik.
Letzer verkade inte höra.
- Jag ska säga er en sak, fortsatte Letzer. Om det hade gått att patentera er metod och utforma den så att inte vem som helst kan sitta hemma och laborera med den, då hade vi kanske varit intresserade. Men den går inte att patentera och därför är vi inte intresserade. Jag avser att annullera vårt avtal med er. Ni får behålla de fem miljoner som ni redan har lyckats pressa ut av oss, de återstående medlen kommer att återföras dit där de hör hemma.
- Så vad händer om jag går ut och offentliggör metoden?
- Från vår sida ingenting. Från den vetenskapliga världen förmodligen årets gapskratt. Som jag sa; gör det, jag har inget att erinra. Melwyn Fleetwood och de andra överreagerade, själv är jag inte oroad.  
- Kontraktet upphävs, ni behåller de pengar ni fått och är fri att sprida er metod på det sätt ni finner lämpligt, utan efterräkningar från vår sida.
- Ni kommer kanske att ångra er.
- Kanske det.